f
Komm. Vergſten inſtämde, oh anſäg, att
anförandena ej borde rä>a längre än omfring
15 minuter. För att fomma till flarhet i denna
frága, ſola wi ej ſófa lösningen i wära egna
hjertan eller i fonungens bud, utan gä tillbaka
till ﬀriften. Der finna wi i Math. 18: 15 oh
följ. huru wi ola förhâlla oß, nemligen att
den felande förſt all warnas emellan fyra ôgon,
\à i twà eller flera wittnens närwaro, ſä inför
förſamlingen oh om ej detta hjelper, all han
jäſom en hedning uteſlutas. Den felande fall
dock ej föôrwägras att höôra Guds ord, eller ſtäl-
las utom den friſtliga fkärleken; men de kunna
ej tillhôra den friſtna förſamlingen. Samma
lära finna wi i 1 Korinth. 5 kap. der apoſtelen
tillſäger att uteſluta blodſkändaren i Korinth.
Att läta uppenbara ſyndare qwarſtä, det är ej
friſtlig färlek, ty Kriſtus o< apoſtl. gjorde ej
ſä, utan det är kärlekslöſt, förſt emot ſyndaren,
ty han fôres ej till bättring, o< för det andra
är det orätt mot fkyrkans rätte medlemmar, ty
de kunna genom exemplet blifwa förledda. Der-
före, att man ej handblar efter evangelii före-
ſkrift i detta fall, liknar kyrkau en hednahop,
hwilket kan ſes pà marfnader och wid flere till-
fällen. Dä fer man, att kyrfotukt ej öfwas
inom ſtadsfyrkan, och denna briſt fall ſlutligen
ſpränga ſönder henne, om ej rättelſe ſer. Aro
de gudlöſe ſä kalladt "fint folk”, # kunna de
hafwa hedersplatſer inom ſtaten; ſâdant är för-
ſärligt. Hjelp winnes ej med mindre, än att
inan rättar ſig eſter Guds ord; biſkopar, dom-
apitel o< anvan öfwerhet \ﬀola o> tillſe, att
hwad ſom är ſtadgadt efterlefwes, ty det hjelper
