och skön konst — särskildt musikens, den
kanske mest humaniserande af alla de sköna
icónstéïna. Dalman var äfven den varma-
ste fosterlandsvän. Sveriges forntid och
framtid intresserade honom mest af allt.
Derpà tänkte, derom talade han ständigt,
äfven längt efter det pennan för älltid
fallit ur hans hand. Och üäfven just det!
drag i hans offentliga lif, 80m kanske skaffat
honom de flesta klandrarne — fiender
bade han inga — vi niena laus tppträ-
dande i norska stâthäilarefrägan, berodde
uteslutande pà hans om ock Kkanske i detta
fall nägot missriktade fosterlandskärlek.
Sverige framför allt, det var hans lösen,
och han ville icke medgifya, att nâgon hän-
syn fingo göra sig gällandé framför byad
hán ânsâàg vara Sveriges obestridliga rätt.
