Och “no ett par slutord. Det är
möjligt, och det är troligt, att man här-
ned stöter den danska Kolonien för luf-
vudet. Hvarför icke vara uppriktig? Man
handlar i detta fall alls icke af glöm-
ska eller förbisgeende. Jag skall tala oför-
täckt: vi vilja icke hafva andra natiónalite-
ter än den svensk-norska med s0m grund-
clement. Det är icke af motyilja eller af-
voghet mot danskar (eller finnar) sâs0om in-
divider; ty vi räkna ju alla vänner bland
dem, och jag tror mig Kkunna säga, att, 8e-
dan en gâng ett svensk-norskt sällskap blif-
vit bildadt, man med nöje sKall mottaga
finnar och danskar s0m medlemmar utom i
styrelzeen. Men det är helt simpelt af sjelf-
bevarelsgedrift. . Erfarenheten pò andra hâll
har lärt, att, der skandinavyerna äro tillsam-
mans, den ena nationaliteten slutar med att
iränga undan den andra, att valplatsen för-
blifver i händerna pà dem, so0m uppträda
med de största och mest öfverväldigande
krafterna, att de öfriga rymma fältet. T
Roma har sà till stor del varit fallet, och
prof pá liknande slitningar kunna andra 0r-
ter, ingen nämnd och ingen glömd, förete.
Tyá skilda läger uppstà alltid, man mà nu
3etunda det eller icke.
