Stora teatern hade af 3:dje akten ur
»Faust» (trädgärdsscenen), 3:dje akten ur
Lohengrin» (mänskensscenen efter bröllo-
pet och slutscenen) samt ballettakten ur »Phí-
lemon och Baucis> sammansatt ett program
för gârdagens föreställning, med tydligt syf-
temál att lâta sin gäst hr Ferenczy delvis
producera síg i de partier (titelrollerna i
först nämnda operor), hvari han en tid i
följd af sjukdomsfall inom teatern varit för-
menad att uppträda. Kring honom rörde
zig derför äfven hufvudsakligen aftonens in-
tresse. Hr Ferenczys röst är förnämligast
en handlingens röst, d. y. $. den behöfver
vid sin sida en handling att gjuta sitt rika,
mäktiga innehäll i (säsom i »Den Stumma»),
men när det gäller ‘att i fullaste mätt abs-
trahera frân verkligheten, att höja sig: till
de erotiska, öfverjordiska rymderna, att sò
att süga lyfta en flik af himmelens slöja-
dà hbar han, âtminstone att döma af gârda-
gens föreställning, en svär motständare i
sin egen stämma, som han trots alla akt-
ningsvärda och delvis lyckade bemödanden
icke kunde aftvinga de toner af öfverjordisk
sällhet, som man üälskar att höra i öfver-
ensstämmelse med det poetiska i situationen.
Om hr F. icke hyarken i sâng eller spel
förmädde hölja Fausts personlighet i det
poetiska skimmer, s0m bör omsträla honom,
sù má à andra sidan rättvisligen erkännas,
att han i »Lohengrin>, der mera handling
ingâr, om än ej i de i gâr âtergifna ak-
terna, men mähända i känslan deraf, Iycka-
des i tête-à-têten under mänskensbelysningen
inlägga en tilltalande »doucitet». Deremot
föreföllo spelet och sängen temligen matta
i sIntscenen. Emellertid rönte konstnären
under aftonens lopp förnyade bevis pà all-
mänhetens erkänsla, hvari vi hoppas, att:
han mâtte se ett uttryck af att denna all-
mänhet gör sig stora förhoppningar, dä han
kommer att utföra de respektive rollerna i
gin helhet.
