Ja, det som gaf prägel åt det första in”
trycket, det var detta hvita och ljusa,
detta skinande och glada. Det var
som hvitklädt kyrkfolk en pingstdags-
morgon. Men det gjorde icke ondt i
ögonen ändå eller tog sig. alltför lätt
ut. Det fanns grönska som dämpade,
och där stod: Nordiska museets byg.
nad med sin gråa gedigenhet och lik-
som tröstade, att icke allt var tillfäl-
ligt och blott för stunden. Och midt
fram reste sig denna minaretkupol i
höjden, trotsande Skansens berg och
klockstapelstinnar, Stockholmsutställ-
ningens signatur och tecken, såsom
Eiffeltornet var Parisutställningens. Det
låg svenskt lynne äfven i den, en hyll-
ning åt det högresta och det uppåt-
sträfvande. Det är för mycket kung-
liga kronor där, har man sagt, och det
må vara sant, att ju högre man här
i landet kommer, desto närmare kom-
mer man kronan, men öfver industri-
kupolens krona reste sig dock den
smäckra stång, som bar Sveriges flagga,
och högre har den svenska flaggan al
drig lekt med vinden, än den gjorde
nu på utställningens förstå dag.
