Invigningshögtiden gick perfekt at
stapeln. Kantaten gick bra, men trots
att kör och kapell voro starka, kunde
de icke göra sig hörda särdeles långt
at öfver mängden. Icke ens hr Lund-
qvists väldiga stämma kunde tränga
fram, då han hade sitt solo. Kompo-
sitionens början var målande och vacker
och slöt sig väl till orden. »Nu ljusnar
det — sol rinner upp», sjöng kören,
och då slog orkestern morgonärillar
och ljusa ackord med verkligt jubel i.
Det var kanske den vackraste satsen.
Och mycken målande kraft låg i in-
strumenteringen då kören brusade
fram:
