Hos andra af Adelaide Fouques at
komlingar, särskildt bland Macquarter-
na, ' tager degenerationen kbru'alare
former. Det är bland dem vi finna de
flesta af slägtens förbrytaretyper och
moraliskt förkomna subjekt, i Ssynner-
het Gervaise Macquarts barn Nana och
Jacques, hjelten uti "la béte humaine",
som drifves af en sjuklig töret efter
blod till hemska brott. Tikväl påtröf-
fa vi äfven inom denna linie transfor:
mationer af den nervösa arftyngden,
hvilka icke kunna betraktas som <en-
bart sjukliga; så hos Claude Tantier,
som är begåfvad med ett olyckebrin
gande, ex(entriskt målaresnille, "hijel-
ten i "T'oeuvre". "Han marterades i
vanmäktig vånda af det mästerverk,
som han kände inom sig och som
hans olyckliga fingrar ej kunta få
fram. — Han var en kämpande jette,
som alltid dukade under, en konst
närslifvets martyr, som tillbad qgvin-
nan, men offrade sin hustru Christine,
den kärleksfulla varelsen, som han en
kort tid varit så kär i, för en änan
ej skapade gudomliga gvinna, hvars
majestätiska nakna skönhet hans pen-
selset ei kunde framställa, och han let
så förfärande qval under denna sin
födslovånda, att han slutligen hängdåc
sig”.
