Lucys belägenhet var ingalunda afundsvärd.
Skogen läg der svart och tyst, och de skugg-
lika Fytterlinierna af trädstammarne skilds sìig
knapt frán det allmänna mörkret. Dot tycktoes
henne, s0m om hon befann sig i on oorhörd
samling af tystlätna jättar, hvilka här och der
hviskande stucko sina hufvuden tillsammans
och hotande böôjde sig ned öôöfver det eländigt
ringa menniskobarnet vid deras föôtter, Högt
upp öfver henne ruskade det i Iôfvet — en
nattfogel skakade sina fjädrar — och bredvid
honne prasslade dot sakta i mossan — en orm-
slá lemnade sitt skyddade läger, för att be-
gifva sig ut till sina nattliga göromál. Lucy
kämpade tappert, för att icke varda slaf under
sìîn lättrörliga fantasi. Hon uppspärrade sina
öôgon sá vidt hon kunde, för att i sà tydliga
konturer, s80m möjligt, varseblifva de henne om-
gifvande gestalterna, hon sökte góra klara och
tydliga för sig orsakerna till det här och der
uppdykande bullret — och hon sökte med all
magt styra och fästa sina tankar vid fattliga
och begripliga saker och ting. Men hon var
uttröttad och genomvät samt uppskrämd och
