#D IMM.

#T IMM.

Clownen, de rödhårigas motsvarighet till blackface.

#P IMM.

I fråga om våld och förtryck kan vi rödhåriga givetvis inte på något sätt jämföra våra erfarenheter med de svartas. Men som kränkning kan man ändå diskutera likheter och skillnader mellan blackface och clownen. Det skriver Thomas Fång, fri skribent.

#P IMM.

Mitt i den epidemiska och ystra clownhysterin slås jag som så många gånger förr av tanken: att clownen till stor del är de rödhårigas motsvarighet till blackface. Men medan blackface fördöms av nästan alla lever och frodas den röda clownen i all högönsklig välmåga.

#P IMM.

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

#P IMM.

Blackface var ett populärt inslag i vissa underhållningssammanhang i bland annat USA från ca 1830-talet och drygt hundra år fram i tiden. Vita artister som Al Jolson gjorde sig namn och förmögenheter på att med stereotyp karikatyrsminkning uppträda som svarta.

#P IMM.

Under senare år har som bekant debatten understundom blossat upp här hemma om detta rasistiska uttryck och motsvarande. Den tändande gnistan har bland annat varit Tintin i Kongo, Pippi Långstrump, Lilla Hjärtat, pridefestivalinslag, utställningar av Makode Linde och Disneys djärva klipp i vår sakrosankta jultradition. Jag tror att jag rätt läst av opinionen om jag säger att den generellt förpassar blackface och liknande uttryck tillbaka till ett mörkt förflutet och att hanteringen av äldre material får bedömas från fall till fall. Vid sidan av moralrätten balanserar ju dessa yttringar även på gränsen till hets mot folkgrupp (BrB 16:8).

#P IMM.

Som barn var cirkus aldrig någon favorit. Och det sammanhängde inte bara med att jag var djurvän och led av att se ledsna eller mentalt utblottade djur hårt drillade till att utföra förnedrande konster. Nej, ett annat skäl var också att jag hade rött hår, normalt samma färg som clownens (gör gärna egen googlingsstudie). Han man inte skrattar med utan åt, precis som den mobbade.

#P IMM.

Clownen härstammar från 1500-talets Commedia dell’arte. Två av dagens huvudkaraktärer är den vita clownen som står högst i rang och den röda clownen, den vanligaste av de två. Förenklat kan man beskriva deras inbördes relation som att det är den vita clownen som kastar tårtan och den röda som med sitt ansikte tar emot den. Den onda clownen, som är ytterligare en karaktär och som idag starkast vinner mark är i regel också den till sina huvudattribut röd.

#P IMM.

Den röda clownen med sin vita hy är ofta bondsk, klumpig, lite bakom, omanlig och till utseendet komisk, vilket det spretiga håret i uppseendeväckande röda kulörer bidrar till; och han drar aningslöst ner skratt och applåder på självförnedring. Och i viss utsträckning ligger dessa egenskaper, om än mindre skruvade, i linje med stereotypen för åtminstone rödhåriga män. Clownen är ju för övrigt oftast en man. Vi känner alla propagandans och reklamens makt. Kan man utesluta att världens sannolikt mest kända rödhåriga gestalt inte bidrar till att vidmakthålla denna nedsättande stereotyp?.

#P IMM.

Skräddarsydda kurser i ämnen som intresserar och engagerar både kropp och själ.

#P IMM.

Man ska också komma ihåg att redan före clownen har historiska, religiösa och litterära gestalter tilldelats det röda håret som markör för någon form av religiös, moralisk eller etnisk förtappelse. Och det är nog inte särskilt långsökt att tänka att detta kan ligga till grund för dagens nedsättande kliché. Clownen blir i det sammanhanget en infantil vulgorversion av denna mycket gamla idétradition och arvsynd där väl Judas är det mest kända exemplet.

#P IMM.

I SvD (13/3-16) gör Anders Alvestrand en rundmålning kring rödhårigheten med Jacky Colliss Harveys "Red: A history of the redhead" (2015) som underlag. Alvestrand skriver:.

#P IMM.

"...både barn och vuxna drabbas nog av det som på engelska kallas gingerism, det vill säga fördomar mot rödhåriga uttryckta med språk och attityder – om än kanske oavsiktliga och skämtsamt menade – som ingen inte längre skulle drömma om att använda när det handlar om hudfärg, religion eller sexuell läggning.".

#P IMM.

Om vi rödhåriga utgjort en folkgrupp istället för ett antal enskilda individer som har råkat ärva en 30 000 – 50 000 år gammal mutation med sina medicinska för- och nackdelar så är det min övertygelse att den röda clownen sedan lång tid tillbaka hade ifrågasatts och omgestaltats. Att vi är så få som har denna världens mest sällsynta hårfärg, cirka 1 – 2 procent av den totala världspopulationen, och är ganska väl utspridda gör naturligtvis också sitt till. Vi skulle helt enkelt behöva en gemensam helig bok eller dylikt att som ett respekterat paraply knö in oss under och kunna åberopa.

#P IMM.

I fråga om våld och förtryck kan vi rödhåriga givetvis inte på något sätt jämföra våra erfarenheter med de svartas globalt och historiskt; men som kränkning kan man ändå diskutera likheter och skillnader mellan blackface och clownen.

#P IMM.

När SVT för ett par år sedan rensade tv-serien Pippi Långstrump (1969) från några korta inslag som idag kan uppfattas som rasistiska klipptes bland annat den sekvens bort där Pippi förvandlar sig till kines genom att med fingrarna göra sig snedögd; pippi som ju inte är så lite avvikande själv, inte minst genom hårfärgen. Detta är verkligen enligt min mening ett "blackface" light och i all synnerhet om man dessutom betänker att serien är 47 år gammal. Åter, jämför denna oskyldiga sekvens med clownen, pajasen, de larviga egenskapernas personifiering och de rödhårigas implicit självutnämnde och ständige ambassadör. Dock skulle jag aldrig drömma om att sudda clownen ur redan befintliga levande dokument i vår kulturhistoria.

#P IMM.

Det moduleras givetvis med clownens traditionella roll. Anpassas efter tidsandan och till publiken. De uppskattade sjukhusclownerna till exempel har naturligtvis skalat bort den uppenbart självförnedrande cynismen. Men det är ändå inte en gestalt att som rödhårigt barn generellt vilja bli identifierad med när man kommer upp i den ålder då den sociala evolutionen sätter in.

#P IMM.

Ta Pippi igen. Hon är egentligen en superhjälte men trots det förknippas hon av många rödhåriga med tråkningar eller värre. Då är det lätt att förstå att inte heller clownen är något de flesta rödhårig vill associeras med även om en del ju också tar rollen, med eller emot sin egentliga vilja.

#P IMM.

Pippi, som jag som barn trots allt älskade, är ju för övrigt även vid sidan av håret mycket clownlik med sina stora skor, färgglada kläder och tokroliga beteende, fast med den avgörande skillnaden att hon inte tar skit som i mötet med de elaka barnen:.

#P IMM.

"– Har ni sett sånt hår hon har! Rena rama brasan! Och såna skor, fortsatte Bengt. /.../.

#P IMM.

Så tog han tag i Pippis ena fläta men släppte den hastigt och sa:.

#P IMM.

– Oj, jag brände mig!.

#P IMM.

Och sedan tog alla fem pojkarna i ring omkring Pippi och hoppade och skrek: - Rödluvan, Rödluvan!".

#P IMM.

Efter att Pippi fostrande placerat slynglarna i en björk, på en grindstolpe och i en rabatt frågade hon:.

#P IMM.

"– Är det nåt mer du har att säga om mitt hår eller mina skor, så är det bäst, du passar på nu innan jag går hem.

#P IMM.

Men Bengt hade inget mer att säga om Pippis skor, och inte om hennes hår heller" (Pippi Långstrump 1945).

#P IMM.

Lika lakoniskt torrt som i Hrafn Gunnlaugssons Korpen flyger. Jag minns inte om jag rös när mamma för första gången läste detta avsnitt, men jag var nog fram till dess i varje fall för liten för att förstå att jag själv bar på ett möjligt "lyte" eller "handikapp". Vid tiden kopplade jag nog mest kalufsen till alla besvärliga mammor som bara måste känna på mitt då för tiden tjocka hår med sin djupt kopparröda ton. Då var det ännu inte lätt att ana att något var fel.

#P IMM.

Det är ironiskt att Astrid med sitt varmt klappande hjärta för de utsatta när hon skapar en gestalt som bland annat ska ge upprättelse åt de rödhåriga också skapar ett stickord till vid sidan av till exempel Rödluvan. För de verkliga bengtarna med sina ivrigt viftande svansar missar givetvis inte den avgörande skillnaden att de flesta rödhåriga saknar själva superkrafterna.

#P IMM.

Men ingen skugga över Astrid; hon har naturligtvis samtidigt satt mängder med frön som förhoppningsvis burit frukt i form av civilkurage. Hon har ju för övrigt även formulerat det personliga modets maxim: "Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort" (Bröderna Lejonhjärta; 1973).

#P IMM.

Som vuxen vet jag inte i vilken utsträckning min hårfärg spelat in; om förväntningar och fördomar påverkat mina möten. Ibland kan jag undra. I min ålder är man för övrigt tacksam om man har något hår överhuvudtaget.

#P IMM.

Men som barn påverkade alltså hårfärgen avgjort och styrde till och med min tillvaro i perioder. Och så ska det givetvis inte vara. Man får vända på varenda sten. Och under en ligger kanske en liten murken och lömsk gynnare som totalt gått under radarn; eller kanske bara ännu ett offer som inget hellre önskar sig än en ny hårfärg och en modernare och lite mindre utsatt roll.

#P IMM.

Thomas Fång.

#P IMM.

fri skribent.

#P IMM.

Redaktör: Carina Stensson, Biträdande redaktör: Björn Jorner, Mejl: debatt@svd.se, Telefonnummer: 08-135149, Twitter: @SvDDebatt, Facebook: SvD Debatt.

