#D IMM.

#T IMM.

Största motsättningen   
väst–öst sedan kalla kriget.

#P IMM.

Sedan sin återkomst på presidentposten har Vladimir Putin profilerat sig som idépolitiker. Men i EU har man hittills haft en ovilja att ge sig i kast med de tankestrukturer som förekommer i rysk politik, skriver Fabian Linde, forskare vid Uppsala Centrum för Rysslandsstudier.

#P IMM.

Allt detta är en del av vad man skulle kunna kalla ett ryskt civilisations- byggande, vilket utgår från idén om att Ryssland är kärnlandet i en egen civilisatorisk sfär, inte bara ett land bland andra.Fabian Linde.

#P IMM.

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

#P IMM.

Något av det mest oroväckande i samband med Ukrainakrisen är hur bortkomna europeiska toppolitiker visat sig vara i förhållande till den ryska regimen. De verkar uppriktigt bekymrade över dess mentala hälsa. Nyligen anmärkte till exempel Angela Merkel, efter ett av allt att döma fruktlöst telefonsamtal med Vladimir Putin, att han hade förlorat kontakten med verkligheten och befann sig i en annan värld. I en färsk intervju med den tyska tidskriften Focus Magazin uttryckte Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen också sin oro. "Jag är rädd", sade han, "att vi har att göra med känslor snarare än med ett rationellt tänkande, en önskan att återuppbygga Rysslands gamla inflytelsesfär i närområdet".

#P IMM.

På ett plan har förstås båda rätt. Angela Merkels ord uttalades vid en tid då Ryssland hade valt en isolationistisk strategi gentemot väst och alla diplomatiska kontakter helt hade upphört att vara meningsfulla. Även Anders Fogh Rasmussen har en poäng i att det finns känslor med i spelet. Väldigt starka sådana, bör det tilläggas.

#P IMM.

Men båda misstar sig om syftet bara är att avfärda Putin som otillräknelig och verklighetsfrämmande. Det är också fel att formulera det hela som ett val mellan två alternativ, rationellt tänkande eller svärmeri. Det ena utesluter nämligen i det här fallet inte det andra, och man kommer också i fortsättningen att ha mycket svårt att handskas med den ryska regimen om man fokuserar bara på det senare.

#P IMM.

Vad man tycks ha missat är att de ideologiska grundvalarna för Rysslands nuvarande utrikespolitiska kurs i själva verket redan är på plats och har varit det under ett par års tid. De är förvisso långt ifrån entydiga, men de existerar likafullt. Det ryska agerandet i Ukrainakrisen kan med andra ord knappast sägas vara ett symtom på att man låtit känslorna få fritt spelrum. Tvärtom är det så att det faktiskt finns en tankemässig bakgrund till hur man har agerat.

#P IMM.

I EU har man hittills haft en ovilja att ge sig i kast med de tankestrukturer som förekommer i den ryska politiska diskursen. I stället har man valt att primärt inrikta sig på tillståndet för de mänskliga rättigheterna i Ryssland, ett försök som dock konsekvent har misskrediterats från ryskt håll genom att man har hänvisat till västs dubbelmoral. Man har också utmålat det som västs försök att mästra Ryssland. EU har också satt sitt hopp till ekonomiskt utbyte, vilket många menar kommer att leda till ökade krav på reformer i takt med att medelklassen växer och till att Ryssland i sin utrikespolitik kommer att prioritera gemensamma intressen framför konfrontation.

#P IMM.

Tidigare kan detta kanske ha varit giltigt. Sedan ett par år tillbaka har dock trenden i Ryssland gått i en annan riktning. Den ryska ekonomin har stagnerat. Oppositionen har systematiskt avväpnats och missnöjesyttringar i form av massdemonstrationer har inte lett till några substantiella reformer. Relationen till EU har också den varit minst sagt problematisk.

#P IMM.

På den ideologiska fronten har det dock hänt desto mer. Sedan sin återkomst på presidentposten har Vladimir Putin profilerat sig som idépolitiker, med en ökad beredvillighet att uttala sig i frågor som berör historia, kultur, gemensam värdegrund och nationell identitet. Han har gått från ideologiskt obunden till att vara uttalat konservativ. Han har beskyllt européer för moralisk förflackning och för att försumma så kallade traditionella värden. Han har också gett anledning till att man nu talar både om Sovjetnostalgi och om revanschism. Allt detta är en del av vad man skulle kunna kalla ett ryskt civilisationsbyggande, vilket utgår från idén om att Ryssland är kärnlandet i en egen civilisatorisk sfär, inte bara ett land bland andra.

#P IMM.

Den här ideologiska vändningen har visat sig avgörande i samband med Ukrainakrisen. Bland annat har man vunnit inhemskt stöd i Ryssland genom att framhäva de kulturella och historiska banden med den rysktalande befolkningen i Ukraina och framför allt på Krim. Man har åsidosatt ukrainsk medborgerlig tillhörighet till förmån för en gränsöverskridande identitet som grundar sig på språk, historia och etnicitet. Man har på historiska grunder hävdat att Ukrainas gränser inte är laggilla och att Krim i själva verket alltid har varit en del av det historiska Ryssland.

#P IMM.

Avgörande i sammanhanget är också det subtila skifte som har ägt rum i synen på Europa. Röster som förespråkar ökad integration har fått stå tillbaka för sådana som förespråkar en rysk Sonderweg. Från ryskt håll betraktar man också EU:s inblandning i Ukraina som allt annat än neutral och oegennyttig, utan snarare som ett uttryck för en vilja att införliva Ukraina i sin egen sfär, och driva landet bort från Ryssland.

#P IMM.

Spelet kring Ukraina har klart och tydligt visat att det på rysk statsnivå existerar en politisk ideologi, som skiljer sig från vad som har varit fallet i Europa sedan lång tid tillbaka. Slutsatsen är att vi måste börja ta denna ideologi på större allvar och sluta hänvisa till det patologiska. Även om det inte anger konkreta politiska handlingar drar det ideologiska ramverket upp de stora linjerna för Rysslands framtida utveckling och den övergripande strategiska visionen för landets närområde. Det består varken bara av tomma ord eller av känsloyttringar, vilket en del tycks benägna att tro. Det har makt att sätta sin konkreta prägel på den ryska inrikespolitiken, som berör lite fler än 140 miljoner människor, och nu uppenbarligen också på landets utrikespolitik, med allvarliga och långtgående konsekvenser för omvärlden. Det hämtar kraft och näring ur folkdjupen och anammar begrepp och tankemodeller från intellektuella, som ofta är långt mycket mer radikala än vad landets toppolitiker kan tillåta sig att vara.

#P IMM.

Hillary Clinton, som under sin tid som USA:s utrikesminister gick i spetsen för att svartmåla Rysslands euroasiatiska integrationsprojekt som ett försök att återskapa Sovjetunionen, talar nu om en värdekonflikt ("a clash of values"). Och hon har rätt. Vad vi står inför, och som är en verkligt oroväckande utveckling, är ett slags polarisering vad gäller värderingar och tankestrukturer, underbyggt av diametralt motsatta narrativer om vad som håller på att hända i Ukraina. Det är den största väst-öst-motsättningen sedan det kalla krigets dagar. Det är hög tid för EU-politiker att ta till sig detta och att ta det på allvar. Historien kommer att döma dem hårt om de försummar att göra så.

#P IMM.

FABIAN LINDE.

#P IMM.

forskare vid Uppsala Centrum för Rysslandsstudier, Uppsala universitet.

#P IMM.

Redaktör: Carina Stensson, Biträdande redaktör: Björn Jorner, Mejl: debatt@svd.se, Telefonnummer: 08-135149, Twitter: @SvDDebatt, Facebook: SvD Debatt.

