#D IMM.

#T IMM.

Jag hade gjort samma sak.

#P IMM.

De började med att skaka hand. Vi sade ”salaam aleikum” – frid vare med dig – och därefter ven de första småstenarna förbi mitt ansikte. En liten pojke försökte ta min väska. Sedan ännu en. Därefter knuffade någon mig i ryggen.

#P IMM.

Sedan krossade några unga män mina glasögon, och började slå mig i huvudet och ansiktet med stenar. Jag såg ingenting på grund av blodet som strömmade nerför min panna och rann in i ögonen. Och till och med i det ögonblicket förstod jag. Jag kunde inte klandra dem för vad de gjorde. Om jag själv hade varit en afghansk flykting i Kila Abdullah nära gränsen mellan Afghanistan och Pakistan skulle jag faktiskt ha gjort samma sak mot Robert Fisk. Eller vilken som helst annan västerlänning som jag kunde hitta.

#P IMM.

Varför ska jag då beskriva mina få minuter av skräck och förnedring i samband med att jag blev överfallen nära den afghanska gränsen, och blödde och skrek som ett djur, när hundratals – låt oss vara uppriktiga och säga tusentals – oskyldiga civila dör till följd av de amerikanska bombningarna i Afghanistan, när ”civilisationernas krig” bränner och lemlästar pashtunerna i Kandahar och ödelägger deras hem eftersom ”godheten” måste besegra ”ondskan”?.

#P IMM.

Vissa av afghanerna i den lilla byn hade varit där i flera år, andra hade anlänt – desperata och arga och sörjande sina anhöriga som blivit dödade – under de sista två veckorna. Det var ingen bra plats att få motorstopp på.

#P IMM.

Och ingen bra tidpunkt, alldeles före iftar, slutet på den dagliga fastan i ramadan. Men det som hände oss symboliserade hatet, vreden och hyckleriet i detta smutsiga krig, en växande grupp utblottade afghanska män, unga och gamla, som såg utlänningar – fiender – mitt ibland sig och försökte tillintetgöra åtminstone en av dem.

#P IMM.

Många av dessa afghaner, fick vi senare veta, var upprörda över vad de hade sett på tv från massakrerna i Mazar-i-Sharif, fångarna som dödades med sina händer bakbundna. En bybo berättade för en av våra chaufförer att de hade sett videobilderna av hur CIA-officerarna ”Mike” och ”Dave” hotade med att döda en knäböjande fånge i Mazar.

#P IMM.

De var outbildade – jag tvivlar på att särskilt många var läskunniga – men man behöver inte ha bildning för att reagera på att ens närstående dödas av bomberna från ett B-52-plan. Vid ett tillfälle hade en skrikande tonåring vänt sig till min chaufför och frågat, i all uppriktighet: ”Är det där mister Bush?”.

#P IMM.

Det måste ha varit omkring halv fem på eftermiddagen som vi nådde Kila Abdullah, halvvägs mellan den pakistanska staden Quetta och gränsstaden Chaman; Amanullah, vår chaufför, Fayyaz Ahmed, vår tolk, Justin Huggler från The Independent – som just hade rapporterat från massakern i Mazar – och jag själv.

#P IMM.

Vi förstod att något var fel när bilen stannade mitt på den smala gatan där det myllrade av människor. Ett tunt moln av vit ånga steg upp från motorhuven på vår jeep, och det hördes ett konstant tutande och skrikande från bilar, bussar, lastbilar och rikshor som protesterade mot den trafikstockning vi hade orsakat. Vi klev ur bilen alla fyra och puttade den till sidan av gatan. Jag muttrade något till Justin om att det här ”var ingen bra plats att få motorstopp på”. I Kila Abdullah fanns tusentals afghanska flyktingar, de fattiga och hopträngda massor som kriget fördrivit till Pakistan.

#P IMM.

Amanullah gick iväg för att hitta en annan bil – det finns bara en sak som är värre än en grupp arga män och det är en grupp arga män efter mörkrets inbrott – och Justin och jag log mot den till en början vänliga folksamling som redan hade bildats runt omkring vårt rykande fordon. Jag skakade hand med flera – kanske borde jag ha tänkt på vad Bush brukar göra – och yttrade en massa ”salaam aleikum”. Jag visste vad som skulle kunna hända om leendena försvann.

#P IMM.

Folksamlingen växte sig större och jag föreslog Justin att vi skulle röra oss bort från jeepen och gå ut på den öppna gatan. Ett barn hade snärtat till med fingret hårt mot min handled och jag övertygade mig själv om att det var oavsiktligt, ett barnsligt utslag av förakt. Sedan svischade en småsten förbi mitt huvud och träffade Justin på axeln. Justin vände sig om. Hans ögon uttryckte oro och jag minns hur jag drog ett djupt andetag.

#P IMM.

Snälla, tänkte jag, det var bara ett busstreck. Sedan försökte ett annat barn ta min väska. I den fanns mitt pass, kreditkort, pengar, en dagbok, en adressbok, en mobiltelefon. Jag slet åt mig väskan och hängde den över axeln. Justin och jag började gå över gatan och någon knuffade mig i ryggen. Hur tar man sig ut ur en dröm när personerna i den plötsligt blir fientliga?.

#P IMM.

Jag såg en av männen som hade lett mot oss när vi skakade hand. Han log inte nu. Vissa av de mindre pojkarna skrattade fortfarande men deras leenden höll på att förvandlas till något annat. Den respekterade utlänningen – mannen som hade varit uppfylld av ”salaam aleikum” några minuter tidigare – var upprörd, rädd, på flykt. Västvärlden blev förödmjukad. Justin knuffades runt och mitt ute på gatan såg vi en busschaufför som vinkade åt oss att ta oss fram till hans fordon. Fayyaz, som stod kvar vid bilen och inte förstod varför vi hade gått iväg, hade förlorat oss ur sikte. Justin lyckades ta sig fram till bussen och klev in. Just som jag satte foten på steget tog tre män tag i remmen till min väska och slet mig tillbaka ut på gatan. Justin sträckte ut sin hand. ”Håll i dig”, skrek han. Jag gjorde det.

#P IMM.

Det var i det ögonblicket som det första hårda slaget träffade mitt huvud.

#P IMM.

Jag föll nästan ihop av kraften i slaget, och det sjöng i öronen. Jag hade varit inställd på detta, men inte att det skulle vara så smärtsamt och hårt, inte heller att det skulle komma så fort. Budskapet var hemskt. Någon hatade mig tillräckligt för att vilja skada mig. Två slag till kom, ett bakifrån mot axeln, en kraftfull knytnäve som kastade mig mot sidan av bussen samtidigt som jag fortfarande höll tag i Justins hand. Passagerarna tittade ut på mig och sedan på Justin. Men de rörde sig inte. Ingen ville hjälpa till.

#P IMM.

Jag skrek ”Hjälp mig Justin”, och Justin – som gjorde mer än vad som stod i mänsklig förmåga genom att hålla fast i mitt lossnande grepp, frågade mig – genom folksamlingens skrik – vad jag ville att han skulle göra. Då förstod jag. Jag kunde bara knappt höra honom. Ja, de skrek. Hörde jag ordet ”kaffir” – otrogen? Kanske tog jag miste. Det var då som jag släpades bort från Justin.

#P IMM.

Det kom ytterligare två slag mot mitt huvud, och av någon underlig anledning registrerade mitt minne – någon liten vindling i min hjärna – en händelse i skolan, en lågstadieskola i Maidstone som hette the Cedars, för mer än femtio år sedan, när en storväxt pojke som byggde sandslott på lekplatsen hade slagit mig i huvudet. Jag hade ett minne av att slaget luktade, som om det hade drabbat min näsa. Nästa slag kom från en man som jag såg bära en stor sten i sin högra hand. Han slog den mot min panna med oerhörd kraft och någonting varmt och flytande strömmade ner över mitt ansikte, mina läppar och min haka. Jag blev sparkad. I ryggen, på smalbenen, på högra låret. Ännu en tonåring tog åter tag i min väska och jag låg och klängde mig fast i axelremmen, och plötsligt tittade jag upp och insåg att det måste ha stått 60 vrålande män framför mig.

#P IMM.

Konstigt nog var det inte rädsla jag kände utan ett slags förundran. Det är alltså så här det sker. Jag visste att jag måste svara på något sätt. Eller, tänkte jag i min häpenhet, så måste jag dö.

#P IMM.

Det enda som chockerade mig var min egen fysiska känsla av kollaps, min ökande medvetenhet om vätskan som började överskölja mig. Jag tror aldrig att jag har sett så mycket blod tidigare. Under en sekund såg jag en skymt av någonting fruktansvärt, ett mardrömsansikte – mitt eget – som speglades i bussfönstret, strimmigt av blod, mina händer genomdränkta i blod som lady Macbeths, och det rann över min tröja och min skjortkrage tills hela ryggen var blöt och det droppade rött från min väska och plötsliga fläckar uppstod på mina byxor.

#P IMM.

Ju mer jag blödde desto närmre trängde sig folksamlingen och slog mig med knytnävarna. Grus och småstenar började kastas mot mitt huvud och mina axlar. Hur länge, minns jag att jag tänkte, kan detta fortsätta? Jag blev plötsligt slagen i huvudet med stenar på båda sidorna samtidigt – inte kastade stenar utan stenar i händerna på män som använde dem för att försöka krossa min skalle. Sedan fick jag en knytnäve i ansiktet, som slog sönder glasögonen som jag hade på mig, en annan hand grep tag i mina reservglasögon som jag hade om halsen och slet av läderfodralet från snodden.

#P IMM.

Jag antar att det är nu som jag borde tacka Libanon. I 25 år har jag rapporterat från Libanons krig och libaneserna lärde mig, om och om igen, hur man ska hålla sig vid liv: fatta ett beslut – vilket beslut som helst – men förbli inte passiv.

#P IMM.

Så jag slet väskan ur händerna på den unga man som höll i den. Han tog ett steg tillbaka. Sedan vände jag mig mot mannen som stod till höger om mig, han som höll den blodiga stenen i sin hand, och drämde till honom på munnen med min knutna hand. Jag kunde inte se särskilt mycket – mina ögon var inte bara närsynta utan glasögonen, blicken skymdes också av ett rött dis – men jag såg att mannen liksom hostade till och att en tand föll ur hans mun och sedan föll han ihop på gatan. Under en sekund stannade folksamlingen upp.

#P IMM.

Då vände jag mig mot den andra mannen, höll min väska under armen och slog till honom på näsan. Han vrålade av ilska och blev plötsligt alldeles röd.

#P IMM.

Jag missade en annan man med ett slag, slog ytterligare en i ansiktet, och sprang.

#P IMM.

Jag var tillbaka i mitten av gatan men kunde inte se någonting. Jag förde mina händer till ögonen och de var fulla av blod och med mina fingrar försökte jag torka bort den klibbiga vätskan. Det åstadkom ett kluckande ljud men jag började se igen och jag insåg att jag grät och att tårarna rensade blodet ur mina ögon.

#P IMM.

Vad hade jag gjort, frågade jag mig själv gång på gång? Jag hade slagit och angripit afghanska flyktingar, just de människor som jag hade skrivit om under så lång tid, just de fördrivna, lemlästade människor som mitt eget land – bland andra – var i färd med att mörda, tillsammans med talibanerna, på andra sidan gränsen.

#P IMM.

Gud bevare mig, tänkte jag. Jag tror att jag faktiskt sade det högt. De män vars familjer dödades av våra bombplan var nu mina fiender också.

#P IMM.

Sedan hände någonting märkligt. En man kom fram till mig, mycket lugnt, och tog mig om armen. Jag kunde inte se honom särskilt tydligt på grund av allt blod som strömmade ner i mina ögon med han var iförd ett slags klädnad och bar turban och hade gråvitt skägg. Och han ledde mig bort från folksamlingen. Jag såg mig om över axeln. Det fanns nu hundra män bakom mig och några stenar studsade fram över gatan, men de var inte riktade mot mig – förmodligen för att undvika att träffa den främmande mannen. Han var som en figur ur gamla testamentet eller som en berättelse i bibeln, den barmhärtige samariten, en muslimsk man – kanske var han en av mullorna i byn – som försökte rädda mitt liv.

#P IMM.

Han knuffade in mig i det bakre utrymmet på en polisbil. Men polismännen gjorde ingenting. De var livrädda. ”Hjälp mig”, skrek jag gång på gång genom det lilla fönstret till förarplatsen, och mina händer blodade ner glaset. De körde några meter och stannade, tills den långe mannen talade till dem igen. Då körde de ytterligare 300 meter. Och där, vid vägkanten, stod en konvoj från Röda korset-Röda halvmånen.

#P IMM.

Folksamlingen var fortfarande bakom oss. Men två av sjukskötarna drog med mig bakom ett av sina fordon, hällde vatten över mina händer och mitt ansikte och började lägga bandage över mitt huvud och ansikte och bakhuvud.

#P IMM.

”Lägg dig ner så ska vi täcka över dig med en filt så att de inte ser dig”, sade en av dem. De var båda muslimer, de var från Bangladesh och deras namn vill jag skriva ut för de var goda och ärliga män: Mohamed Abdul Halim och Sikder Mokaddes Ahmed. Jag låg på golvet, stönande, medveten om att jag kanske skulle överleva. Inom några minuter kom Justin. Han hade skyddats av en massiv soldat från Baluchistan Levies – en verklig vålnad från det brittiska imperiet som med hjälp av ett enda gevär hade hållit folk borta från den bil som Justin nu satt i. Jag fumlade med min väska. De fick aldrig väskan, upprepade jag för mig själv, som om mitt pass och mina kreditkort varit en helig graal. Men de hade tagit mitt sista par reservglasögon – jag var blind utan mina tre par – och min mobiltelefon var borta, liksom min adressbok, som innehöll 25 års samlade telefonnummer i Mellanöstern. Vad skulle jag göra? Be alla som någonsin känt mig skicka mig sitt telefonnummer igen?.

#P IMM.

Helvete, sade jag och försökte slå mig för pannan med min knutna hand när jag upptäckte att jag blödde från ett stort sår på handleden – det var märket efter den tand som jag hade slagit ut från en mans käke, en man som var verkligt oskyldig till något annat brott än det att vara omvärldens offer.

#P IMM.

Jag hade ägnat mer än två och ett halvt decennium åt att rapportera om misären och förödmjukelsen i den muslimska världen, och nu hade även jag drabbats av deras vrede. Eller hade jag det? Där fanns Mohamed och Sikder från Röda halvmånen och Fayazz som flämtande kom tillbaka till bilen, rasande över hur vi blivit behandlade, och Amanullah som bjöd in oss till sitt hem för omvårdnad. Och där fanns också det muslimska helgonet som hade tagit mig om armen.

#P IMM.

Och – insåg jag – där fanns också alla de afghanska män och pojkar som hade attackerat mig och som inte borde ha gjort det men vilkas brutalitet helt och hållet var något som andra skapat, som vi skapat – vi som hade beväpnat dem i kampen mot ryssarna och ignorerat deras lidande och skrattat åt deras inbördeskrig och sedan beväpnat och betalat dem igen för ”civilisationernas krig” bara några kilometer bort och sedan bombat deras hem och sönderslitit deras familjer och kallat detta ”indirekta skadeverkningar”.

#P IMM.

Så jag tänkte att jag borde skriva om vad som hände oss i samband med denna förfärliga, dumma, blodiga och obetydliga incident. Jag befarade att andra versioner skulle skapa en annorlunda berättelse, om hur en brittisk journalist ”misshandlades av en mobb bestående av afghanska flyktingar”.

#P IMM.

Och det är naturligtvis det som är poängen. De människor som blev angripna var afghanerna, lidandet vållades av oss – av B-52-plan, inte av dem. Och jag säger det igen. Om jag vore en afghansk flykting i Kila Abdullah så skulle jag ha gjort exakt samma sak som de gjorde. Jag skulle ha attackerat Robert Fisk. Eller vilken som helst annan västerlänning som jag kunde hitta.

#P IMM.

Robert Fisk (journalist © The Independent Översättning: Tor Wennerberg).

