#D IMM.

#T IMM.

När vårt bruk av mobiler går över i missbruk.

#P IMM.

Vi ger sken av att vara mer stressade än vad vi faktiskt är, med ständigt uppkopplade skärmar framför oss. Det skriver författaren och psykologen Thomas Silfving.

#P IMM.

För en tid sedan kunde man läsa om femåringen som tröttnat på sin mamma som hela tiden satt och pillade med sin mobiltelefon i tunnelbanan. De var på väg hem från förskolan. Efter ett tag tröttnar pojken, och blir less på att bara slött glo ut genom fönstret. Rastlöst vänder han sig mot sin mamma och upplyser henne: "Du lova mig att vi skulle ha kvalitetstid i dag och du bara skulle ägna dig åt mig!" Förläget flackar hennes blick och mobilen försvinner ner i väskan. Skäms hon inför medresenärerna? Inför sonen? Eller både och? Eller inte alls?.

#P IMM.

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

#P IMM.

Upprepar sig detta vanebeteende även på jobbet, med vänner, kolleger och partners, i snabbköpet, på gymmet, i bilen, hemma, på toaletten, ja, överallt där barns och andras troskyldigt kritiska blick varken kan eller orkar fånga upp hur självupptagna vi är?.

#P IMM.

I så fall är vårt uppförande inte bara överdrivet utan också aningen oärligt. Jag tänker då på hur vi ger sken av att vara mer stressade än vad vi faktiskt är. Och att vi utger oss för att leva under en sådan press att det kan leda till psykisk ohälsa. Som om stressen vore epidemisk, tenderar att öka och är verklighetsbaserad. Stämmer det verkligen alltid? Kan det förmodade sambandet mellan stress och ohälsa också vara en förevändning för fortsatt mobil- och skärmmissbruk? Eller annan fokusförskjutande aktivitet vi självbedrägligt alltmer låter uppta vår tid.

#P IMM.

Beteendet bör kanske ses som en psykisk försvarsmekanism, som ren och skär dumhet. Eller som en av samhället sanktionerad narcissistisk missbruksverksamhet.

#P IMM.

Bör vi därför inte i stället ändra fokus och här tala om ett ostoppbart uppförande som ohöljt sprider ut sig i det offentliga rummet: på arbetsplatser, rekreationsytor och i våra hem. Kan man inte betrakta det som en form av bristande hyfs som tar sig uttryck som ett jag-pratar-väl-så-mycket-jag-vill-var-jag-vill-när-jag-vill-och-med-vem-jag-vill-och-hur-högt-jag-vill-beteende, överallt! Inte mycket till vare sig mindfulness eller acceptans där inte. Men det vill man ju såklart inte kännas vid. Det blir alldeles för svårt för man är ju så oerhört självpåtaget stressad. Så lider man inte redan av kroniskt trötthetssyndrom (visavi sig själv) och håller på att gå in i väggen, har man i alla fall definitivt förlorat sig i sitt tvångsmässiga mobila (n)appberoende.

#P IMM.

Och man är absolut inte ensam i sin fångenskap. Som mamman här ovan har vi alla massor av medresenärer, vars likes och tummar hit och dit motiverar oss att obehindrat köra på i oförminskad takt. Yes! Never a dull moment!.

#P IMM.

Skräddarsydda kurser i ämnen som intresserar och engagerar både kropp och själ.

#P IMM.

Pojken däremot fortsätter att ha en nära relationsupplevelse med tomma intet: I en nutid som ständigt uppmanar oss att fånga dagen (mobilen) samtidigt som vi skenheligt låtsas om hur viktigt vi anser en god anknytning är för våra barns trygghet i relation till andra i deras omedelbara närhet. Något stämmer alltså inte. Så följaktligen har vi inte alls sjunkit så djupt som vi fruktar. Vi har bara aldrig riktigt stigit så högt som vi ofta inbillar oss.

#P IMM.

Thomas Silfving.

#P IMM.

författare och psykolog.

#P IMM.

Följ debatten och kommentera artikeln på Facebook: www.facebook.com/svdopinion/.

#P IMM.

Redaktör: Carina Stensson, Biträdande redaktör: Björn Jorner, Mejl: debatt@svd.se, Telefonnummer: 08-135149, Twitter: @SvDDebatt, Facebook: SvD Debatt.

