#D IMM.

#T IMM.

– Vi är inte idioter som behöver hjälp.

#P IMM.

Det är nationaldagen och jag har precis satt mig i tunnelbanan efter att ha följt både den antirasistiska och den nazistiska demonstrationen. De antirasistiska demonstranternas rop om att ”krossa rasismen” tränger fortfarande igenom innerstadens luft. Bredvid mig suckar två grabbar som snackar afrikansk franska övertygat när tunnelbanan öppnar dörrarna och ramsorna tränger igenom.

#P IMM.

– Dom demonstrerar, säger den ena uppgivet sarkastiskt innan båda skakar på huvudet.

#P IMM.

Det finns en hel del antirasistiska organisationer i dag. Förutom de frågespecifika som Ungdom mot rasism, Ungdom för mångfald och så vidare, har vi anarkisterna och antifascisterna som har antirasismen som hjärtefråga. Mellan dessa och andra diskriminerade gruppers organisationer finns en stor skillnad: bara en mycket, mycket liten del av de antirasistiska organisationernas medlemmar tillhör den diskriminerade gruppen.

#P IMM.

I handikappförbund är handikappade i stor majoritet. Liksom kvinnor är i majoritet i kvinnoorganisationer och feministiska sammanslutningar. För alla är det också en självklarhet att homo-, bi- och transsexuella utgör en majoritet i de organisationer som verkar för deras sak, som till exempel RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande.

#P IMM.

I Ungdom mot rasisms styrelse har tre av de sju ledamöterna namn som klingar utomnordiskt. I Ungdom för mångfald är det tre av åtta. Av de elva medarbetare som listas på antirasistiska stiftelsen och tidningen Expos hemsida har ingen det. Organisationerna själva har ingen riktig koll på hur många av medlemmarna som har utländsk bakgrund, men som en av organisationernas styrelseledamöter säger: ”Det är alldeles för få.”.

#P IMM.

Uppskattningsvis handlar det om en väldigt liten del som har utländsk bakgrund bland medlemmarna, som bäst uppåt tio procent. I nationaldagens antirasistiska demonstrationståg kunde jag, om jag ansträngde mig, få det till 15 personer som såg ut att ha rötter utanför Europa. Av drygt 400.

#P IMM.

Jag vet varför det är så här, men det är känsligt. Hela den antirasistiska rörelsen har nu ett bra tag ingivit känslan av att den pysslar med något slags post-kolonialistisk biståndsverksamhet. Efter att ha förtryckt ”dom andra” alldeles för länge har det dåliga samvetet tagit över och hjälp börjar ges.

#P IMM.

Men vi är inte idioter som behöver hjälp. Vi vill framför allt inte ha någon skenhjälp. För hela den organiserade antirasistiska rörelsen är (bränn mig inte på bål nu) en skendemokratisk rörelse. Den åstadkommer ingenting. Övertygelsen om det, tillsammans med föraktet för dem som ser sig som hjälpande hjältar i en sådan situation, är anledningen till att vi skiter i att organisera oss.

#P IMM.

Varsågod att misstolka, men se det inte som cyniskt. Alla som organiserar sig mot rasismen i dag i Sverige förtjänar all heder för den goda saken och det goda syftet. De lägger ner mycket tid och energi, för det mesta utan att få en krona, på att fajtas för något de tycker är skevt. Något som dessutom inte egentligen direkt berör dem som individer. Det är hedersamt.

#P IMM.

Men all heder och välvilja stupar på den enorma bristen på självdistans. Att alla kvittrar om sina fina insatser som harmoniska kolibrifåglar är grymt provocerande när inte en jävel vågar ta det överväxta bladet från munnen och säga: ”Okej, vi har misslyckats. Vi har inga medlemmar från grupperna vi företräder. Vad har vi gjort för fel och vad ska vi göra åt det?”.

#P IMM.

Insikten jag fått efter ganska regelbunden kontakt med företrädare för de största grupperna är att de inte vet hur de ska få fler med utländsk bakgrund att hitta till organisationerna. Fokus ligger alltså inte på vad som är fel med själva organisationen, utan på vad som är fel hos den två miljoner personer stora gruppen som benämns ha utländsk bakgrund och inte hittar dit. Lite som att de inte förstår sitt eget bästa.

#P IMM.

Men det är självklart så att det är organisationerna som gör fel. Förutom den kolonialistiska biståndsattityden handlar det mycket om vad man faktiskt gör för att bekämpa rasismen i Sverige.

#P IMM.

Klicka in er på Ungdom mot rasisms sida till exempel. Där serverar de direkt ett av sina huvudsakliga misstag. På sidan välkomnas du med en animation föreställande ett fuck you-finger med en Ku Klux Klan-kåpa på fingertoppen. ”Ingen plats för rasism” står det under den ganska dramatiska, svartvita bilden som tonar fram och sen bort.

#P IMM.

Felet: de pekar finger åt den extrema, organiserade rasismen. Den rasismen har våra svenskar med utländsk bakgrund skrattat åt och sett som ett levande skämt sen slutet av 90-talet. Den är inget problem, även om den titt som tätt utmynnar i våldsdåd av varierande grad.

#P IMM.

Men skrattsalvorna har inte nått de antirasistiska organisationerna. Där slår de näven i bordet och bestämmer sig med sammanbitna miner för att det är den, nazisternas och högerextremisternas rasism, som de ska kämpa emot. När det är den strukturella rasismen, ”hej vi ska hjälpa dig”-rasismen och den välmenande rasismen som varje dag drabbar tusentals och åter tusentals svartskallar som utan inslagna pannor eller blödande bukar går ner sig i vårt samhälle.

#P IMM.

Anarkisterna har under hela 1900-talet fajtat nazister och fascister. Ungdom mot rasism fyller tio år i år. Att dessa och andra antirasistiska rörelser på så lång tid utvecklats så lite är ett stort misslyckande.

#P IMM.

Carlos Rojas Beskow.

