#D IMM.

#T IMM.

Bankernas storlek gör att de slipper röja upp.

#P IMM.

"Det ska inte längre få finnas banker som är så stora att de inte kan tillåtas gå omkull." Ungefär så uttalade sig president Barack Obama häromsistens. Vad han egentligen menade och hur han skulle åstadkomma det han eventuellt menade framgick inte. Uttalandet har heller inte, såvitt jag vet, framkallat några försök att tolka det. Däremot har vi både under denna och tidigare finanskriser lärt oss att så många människor är så beroende av våra stora banker att staten måste rädda dem, även om de själva orsakat den kris de hamnat i. Storleken verkar alltså vara problemet.

#P IMM.

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

#P IMM.

Så låt oss börja med det. Måste banker vara stora? Måste en bank ha miljoner kunder och omsätta hundratals miljarder för att kunna göra sitt jobb? Eftersom det fortfarande finns banker som är mycket mindre men ändå gör sitt jobb utan anmärkning (och utan statsstöd när finansmarknaden krisar) är svaret inte självklart. Den viktigaste förklaringen till att storbanker har skapats genom rader av uppköp och fusioner, ofta över nationsgränser, är att den produktion banker åstadkommer – omsättningen av pengar – måste ske med låga marginaler. Och arbetar man med en lågmarginalprodukt och vill tjäna stora pengar måste produktionen vara storskalig.

#P IMM.

Som bankkund kan man tycka att gapet mellan inlånings- och utlåningsräntor är orimligt stort liksom att bankernas avgifter för sin kapitalförvaltning är oanständigt höga. I den lilla banken, som vill vara väl skött, göra noggranna kreditprövningar och ge personlig service, äts nettot snabbt upp av kostnaderna. I den stora banken är visserligen dessa kostnader mångfalt större men mer blir ändå över, eftersom mer pengar omsätts. Det är alltså en av stordriftens normala fördelar. Att överskottet trots allt inte räcker till för att tillgodose bankägarnas avkastningskrav framgår väl av storbankernas ständiga jakt på nya intäktskällor och strävan efter högre vinst genom att ta risker, som gjort åtminstone vissa banker till ett samhällsproblem.

#P IMM.

Det kan förvisso sägas vara lite sent att initiera en diskussion om huruvida våra storbanker är för stora. (Tydligen anser Obama inte det för USA:s del.) De är inte ens särskilt svenska längre, utan snarare nordiska eller till och med nordeuropeiska. Ett försök att bryta isär dessa kolosser skulle säkert möta motstånd och leda till internationella förvecklingar. Men jag reser ändå frågan därför att det finns goda skäl att göra det.

#P IMM.

Ett är att alla, som anser sig veta något om finanskrisers orsaker, bestämt hävdar att det bara är en tidsfråga innan nästa kommer. Bankerna behöver inte vara upphov till krisen. Det räcker med att ett antal aktörer på aktie-, fastighets- eller penningmarknaden börjar blåsa upp en bubbla. Däremot krävs bankernas medverkan, för det är bara de som kan finansiera bubblan ifråga till den grad att de samhällsekonomiska följderna blir svåra när den brister. Och det kan bankerna göra i trygg förvissning om att deras blotta storlek räddar dem från att själva behöva röja i ruinerna.

#P IMM.

Ett annat skäl är att de stora bankernas ledningsskikt verkar ha svårt att förstå att de numera företräder samhällsinstitutioner och inte enbart företag som tjänar privatkapitalistiska intressen. Uppmaningar från politiskt håll att i ett krisläge visa återhållsamhet med så kallade bonusar och andra system för att belöna ledande befattningshavare har i flera fall negligerats. Det kan hävdas att detta bara är symbolfrågor utan större ekonomisk betydelse. Men hanteringen av dem visar att åtskilliga bankdirektörer anser sig stora nog att kunna tillämpa egna moraliska normer.

#P IMM.

Ytterligare ett skäl att ifrågasätta gigantomanin på bankområdet har att göra med hur de beslut fattas som lett till så många nödlidande krediter. Produkten man säljer, det vill säga pengar banken lånat upp, må vara enkel men sättet att sälja den på är inte enkel. Det kräver ingående kunskap om vad banken lånar ut till, bland mycket annat förhållandena på de marknader och i den verksamhet där pengarna ska användas.

#P IMM.

Men banken lånar inte ut pengar till företag eller fastigheter eller så kallade projekt utan till de människor som ska omsätta dem i praktisk handling. Det är dessa människors egenskaper – kompetens, uthållighet, ärlighet – som avgör om räntorna betalas och lånen amorteras. Att tillägna sig sådana kunskaper kostar tid och pengar, lokal närhet, personliga relationer. Eller, med andra ord, småskaligt arbete.

#P IMM.

Det är inte alls uteslutet att sådant arbete kan uträttas även i storbankers lokalkontor. Men eftersom traditionell in- och utlåning generar ganska låg avkastning i förhållande till bankens arbetsinsats och risktagande är det inte heller uteslutet att de mest tydliga direktiven till bankernas tusentals anställda är att lägga mest krut på förvärvet av det man kallar privatkunder eller fondsparare, människor vars pengar, inklusive försäkringspremier, banken åtar sig att förvalta men utan garanti för kapitalets avkastning, inte ens för att det finns kvar den dag privatkunden/fondspararen behöver pengarna. Problemet är inte att banker bygger upp en stor rörelse för kapitalförvaltning, låt vara att också den gör sina misstag. Men det blir ett problem om det innebär att utlåningen till människor för deras egna investeringar värderas ner och sker utan tillräckliga kunskaper om vem som lånar och till vad slags ändamål.

#P IMM.

Jag vet att det på internationell och nationell nivå överläggs om nya regleringar av finansmarknaderna. Men det finns en risk att det mesta blir symtombehandling om man inte medger att det också finns systemfel. Kanske var det ändå det Barack Obama ville säga.

#P IMM.

KJELL-OLOF FELDT.

#P IMM.

Redaktör: Carina Stensson, Biträdande redaktör: Björn Jorner, Mejl: debatt@svd.se, Telefonnummer: 08-135149, Twitter: @SvDDebatt, Facebook: SvD Debatt.

