#D IMM.

#T IMM.

Förlossningsskador bör tas på större allvar.

#P IMM.

Naturlig förlossning kan ej sägas vara detsamma som förlossning i mer eller mindre upprätt förlossningsställning (Brännpunkt 24/1). Naturlig förlossning kommer man sannolikt närmast i barnmorskan Helena Lindgrens doktorsavhandling om hemförlossning. Hon har i denna jämfört en grupp hemförlösta kvinnor med en motsvarande grupp institutionsförlösta barnaföderskor. Den mest markanta skillnaden vid en jämförelse mellan de två grupperna var en signifikant lägre förekomst av sfinkterskador i den hemförlösta gruppen. Förklaringen är sannolikt den lugnare förlossningsmiljön, oforcerat förlossningsförlopp och den ständiga närvaron och omvårdnaden av en barnmorska, som kvinnan känner. Det samma gäller också sannolikt för de utmärkta erfarenheter, som Ulla Waldenström redovisar från ABC-kliniken.

#P IMM.

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

#P IMM.

Mitt engagemang i frågan om orsakerna till den allt högre förekomsten av sfinkterskador har föregåtts av ett omfattande studium av vetenskapliga artiklar inom området. Det rör sig inte om något löst tyckande. Jag påstår inget men jag är övertygad om att det kan finnas ett samband mellan den tilltagande frekvensen sfinkterskador och den nya förlossningskultur, som började göra sig gällande från 1980-talet. Man kan inte avfärda min iakttagelse 1986 som irrelevant, då det från ena året till nästa skedde en plötslig, fyrfaldig ökning av sfinkterrupturerna vid kvinnokliniken i Växjö samtidigt med att det nya förlossningskonceptet introducerades och att sfinkterrupturerna sedan ökade för varje år till en åtta gånger högre förekomst 1995 då de uppgick till 2,5 procent. Det var inte ett isolerat fenomen till Växjö "och några till" det vill säga två universitetskliniker vid den aktuella tidpunkten.

#P IMM.

Mina reflektioner över förlossningsvårdens utveckling baserar sig givetvis inte bara till vad som tilldragit sig i Växjö. Ulla Waldenström har författat en intressant bok,Föda barn. Från naturligt till högteknologiskt. Den ger en kritisk bild av utvecklingen inom svensk förlossningsvård. I denna redovisar Ulla Waldenström bland annat ett diagram hämtat från det Medicinska födelseregistret och som visar en brant stigande kurva med bristningar i bäckenbotten efter vaginalförlossning av förstföderskor, från ungefär 2,9 procent 1990 till drygt 6 procent 2000 varefter kurvan planar ut kring denna frekvens fram till 2003.

#P IMM.

I nämnda bok kan man även se att användningen av sugklocka fluktuerat kring drygt 6 procent från 1980 till år 2000. En lätt ökning kan konstateras de senaste åren men däremot en mycket kraftig ökning av kejsarsnitten. Detta är viktiga fakta att ta hänsyn till liksom att kraftigt överviktiga barnaföderskor och stora barn inte var så vanligt förekommande fram till 1997. I den omfattande vetenskapliga litteraturen på området framkommer framför allt operativ förlossning (tång och sugklocka) och stora barn, som en orsak till sfinkterskador. Men att en ökande användning av sugklocka och stora barn skulle kunna förklara den markant stigande förekomsten av sfinkterskador från mitten av 80-talet håller inte.

#P IMM.

I den registerstudie som Ulla Waldenström refererar till anges att förlossning i gynläge är relativt vanligt förekommande och att det är förenat med inte mindre än 6,9 procent sfinkterskador. Högre skadefrekvens i detta läge framkommer även i andra studier. Att förlösas i detta läge är definitivt inte förenligt med "naturlig förlossning". Det är framför allt helt olikt förlossning i ryggläge med fotstöd, som var vanligt "förr i tiden", då barnmorskan hade full kontroll av bäckenbotten.

#P IMM.

Eftersom jag även varit verksam i utbildning av blivande barnmorskor (Kalmar) erinrar jag mig även hur vanligt det var med studieresor till Pithivier en stad söder om Paris, varifrån doktor Michel Odents nya förlossnigsidéer utgick. De är dock inte dominerande inom fransk förlossningsvård. Vårt grannland i öster Finland undgick tydligen denna revolutionerande förlossningskultur. Där har man tydligen fasthållit vid Ritgens handgrepp och därmed kunnat hålla nere förekomsten av sfinkterskador.

#P IMM.

Skräddarsydda kurser i ämnen som intresserar och engagerar både kropp och själ.

#P IMM.

I en jämförande studie mellan förlossningsavdelningarna i Malmö, där sfinkterskadorna uppgick till 2,69 procent och Turku (Åbo) där motsvarande siffra var 0,36 procent (Pirhonen och medarbetare i Acta Gyn et Obst 1998) framkom att den avgörande skillnaden var sättet att förlösa fosterhuvudet under framfödandet, det vill säga när det "skär igenom" (crowning). I Åbo gav man manuellt stöd åt bäckenbotten och fosterhuvudet i detta slutskede av förlossningen. Detta förfarande resulterade alltså i en 13 gånger lägre förekomst av sfinkterskador. (Det är här även värt att framhålla att 0,3 procent eller lägre var den sfinkterskadefrekvens som gällde i Växjö före 1986.) Även från barnmorskehåll har det finska förlossningssättet tilldragit sig intresse (Perinealskydd vid förlossning. Observationer från en förlossningsklinik i Finland. Maria Andersson och Cathrine Sarvik. Institutionen för omvårdnad. Medicinska fakulteten. Lunds universitet 2005).

#P IMM.

Den svenska förlossningsvården håller en mycket hög standard. Det är dock ett ovedersägligt faktum att utvecklingen från mitten av 1980-talet, då en ny förlossningskultur började göra sig gällande, resulterat i en hög frekvens allvarliga bäckenbottenskador. Hur man än argumenterar i denna fråga är det givetvis något, som bör ägnas fortsatt skärpt uppmärksamhet.

#P IMM.

JAN LARSSON.

#P IMM.

pensionerad överläkare.

#P IMM.

Redaktör: Carina Stensson, Biträdande redaktör: Björn Jorner, Mejl: debatt@svd.se, Telefonnummer: 08-135149, Twitter: @SvDDebatt, Facebook: SvD Debatt.

