#D IMM.

#T IMM.

Gråter i radio över flyktingkrisen.

#P IMM.

I Radiopsykologen ringer en kvinna in och är förtvivlad över flyktingkrisen. Hon orkar inte mer, hon mår fruktansvärt dåligt.

#P IMM.

Hon berättar också att hon har arbete, hon har barn, hon har en sjuk mamma som hon måste ta hand om. Då kan man förstå att hon är förtvivlad. Hon kommer att få betala allt högre skatt, hon kommer att få jobba längre innan pension, hennes sjuka mamma kommer att få allt sämre vård och minskat bistånd, hennes barn kommer att uppleva en allt sämre skolmiljö, de kommer att växa upp i ett Sverige som är avsevärt sämre än det Sverige deras mamma växte upp i. Klar hon är förtvivlad.

#P IMM.

Men, nej.

#P IMM.

Det är inte alls därför hon är förtvivlad. Hon gråter för att hon inte orkar göra mer för invandrarna (eller "flyktingarna", som hon kallar dem). Hon är med i en Facebook-grupp, där man tydligen ska redovisa vad man gjort för att hjälpa till. Hon har samlat in kläder och mobiltelefoner. Men hon känner att det inte räcker. Hon har inte gjort nog. Hon orkar inte, hon hinner inte göra mer.

#P IMM.

Jag tänker - är det detta som är problemet? Att vi har olika grupper i Sverige med helt olika verklighetsuppfattning? En grupp som är förtvivlad över att de ser sitt fosterland brytas ner, att se villkoren försämras för sig, sin familj och sina närstående. Och sedan har vi en annan grupp som är helt oberörd av detta, som bara har fokus på de främlingar som kommer till vårt land.

#P IMM.

Kan de två grupperna någonsin kommunicera? Kan de förstå varandra?.

