Svensk ordbok 2009, webbversion

äm`bete substantiv ~t ~n ämbet·et●vanligen i sammansättn. högre statlig (eller kyrklig) befattning som har sär­skild, (delvis) själv­ständig funktion och som med­för både befogenheter och an­svar arb.samh.JFRcohyponymtjänst 1 ämbetsansvarämbetsrumin­rätta ett ämbetebesätta ett ämbeteinne­ha ett ämbete○äv. om mot­svarande myndigheti sammansättn. landshövdingeämbeteombudsmannaämbeteöverståthållarämbete○ibl. äv. om (samman­fattningen av) den bedrivna verksamheteni kyrkliga samman­hangprästämbeteå ämbetets vägnarsevägnar sedan förra hälften av 1300-taletSödermanna-Lagenfornsv. ämbete ’ämbete; arbete; tjänareskara; hant­verk; sakrament’; gemens. germ. ord, besl. med ambassad