Svensk ordbok 2009, webbversion

ärt`a substantiv ~n, plur. ärtor äv. ärter ärt·an●ett litet, vanligen klot­runt, i­bland ngt kantigt, ätligt frö som ut­vecklas i mer eller mindre platt balja mest om den runda sort som äts i grön el. torkad form bot.kokk.JFRcohyponym1böna 1 ärtbaljaärtskidasockerärtertorkade ärtorett paket gula ärtor○spec. som mat­rätt, särsk. om soppavanligen plur. i formenärter torsdagsärterärter och fläsk”blandade grönsaker” brukar betyda ärter och mo­rötter○ibl. bildligt om ngt mer el. mindre kul­formigt; särsk. om projektil e.d.vard.NN klippte till på volley från straffområdesgränsen och den ärtan hade mål­vakten inte en chans på○ibl. äv.vard. ärtig flicka synd på så rara ärtorsesynd 2 sedan 1746till ärt