Svensk ordbok 2009, webbversion

ätt substantiv ~en ~er ätt·en●(del av) släkt som ut­gör en naturligt samman­hållen helhet vanligen med släktskap räknad på mans­sidan; urspr. om den viktigaste enheten i det gamla nordiska sam­hället mest vid beskrivning av äldre förh.admin.släkt.JFRcohyponymklancohyponym1släkt ättegravjarlaättkonungaättstormansättgifter­mål gjordes upp mellan ätternaätten ut­krävde blods­hämnden fejd mellan två ättertill konung valdes en man från en av de förnämsta ätternahan är den siste i sin ätt○nu­mera mest om adlig el. furstlig släktättegodsen grevlig ätten ätt som inte introducerats på Riddarhusetsedan 1000-taletrunsten, Bjälbo, Östergötlandrunform it, fornsv. ät ’släkt, stam’; gemens. germ ord; bildn. till 1äga