Svensk ordbok 2009, webbversion

å`klagare substantiv ~n äv. vard. åklagarn, plur. ~, best. plur. åklagarna å|­klag·ar·en●ofta best. f. sing. (tjänste­man hos) myndighet som har i upp­gift att ut­reda och vid dom­stol å­tala för brott och som vid rätte­gång ska bevisa den svarandes skuld jur.yrk.JFRcohyponym2fiskal åklagarsidanåklagarvittneåklagarämbetechefsåklagarekammaråklagareöveråklagareall­män åklagareåklagarens yrkande bestreds av försvaretåklagaren lät häkta den miss­tänkteåklagarens bevisning var inte över­tygandeåklagaren över­klagade den fri­kännande domen hos hov­rättensedan 1480Skrifter till Läsning för Klosterfolkfornsv. aklaghare, till klagha a ’klaga över; an­klaga’; jfr anklaga