Svensk ordbok 2009, webbversion

å`syn substantiv ~en å|­syn·en1vanligen best. f. direkt, samman­fattande syn­intryck av person, situation e.d. NollJFRcohyponymanblickcohyponymsyn 2 vid åsynen av så mycket elände blev man av­trubbadhon storknade vid blotta åsynen av jul­bordethan blev varm om hjärtat vid åsynen av barnen(ngns) åsyn, åsynen (av ngn/ngt)sedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. asyn, till sea a ’se på’; till syn 2vanligen i konstruktion med prep. och genitiv (ngns) på­gående betraktande av ngn el. ngt komm.föräldrarna drack aldrig sprit i barnens åsynhon försvann ur deras åsyn○äv. om om­råde e.d. som ngn betraktarJFRcohyponymblickfält försvinn ur min åsyn!(i ngns) åsyn, åsynen (av ngn/ngt/SATS)sedan början av 1300-taletSkåne-Lagen