Svensk ordbok 2009, webbversion

å`thävor substantiv, plur. åt|­häv·or●iakt­tagbart sätt att bete sig vid ut­förandet av viss handling e.d. komm.JFRcohyponymlater kyparen närmade sig bordet med på­fallande tjänst­villiga åthävorhan verkade aggressiv både i ord och åthävor○ofta om allt­för märkbart sätt att bete sighan ut­för rollen före­dömligt lugnt och utan åthävorhan lämnade mötet under stora åthävorsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. athäva ’upp­förande, beteende’, besl. med hava sik at ’bete sig’; jfr 2ha, hävd