substantiv ö:et, plur. ö:n el. ö, best. plur. ö:na
●tjugonionde och sista bokstaven
i det svenska alfabetet
Nollsedan 1717urspr. ett o med ett litet e över; jfr ä
2ö
substantiv ~n ~ar
ö·ar●landområde som på alla sidor omges av vatten
mest om inte alltför litet område; dock inte om kontinent
geogr.JFRcohyponymholmecohyponym2skär 1
ögruppkorallösemesteröskärgårdsösöderhavsövulkanöen obebodd öde simmade ut till önen bro ut till önvid högvatten blir yttersta delen av udden en öAustralien brukar inte räknas som en ö utan som en kontinent○äv. bildligt om avskilt konkret el. abstrakt område e.d.kullen bildade en ö i ett ofantligt vetefältinsulin utsöndras från de s.k. Langerhansska öarna i bukspottkörtelnför honom utgjorde familjen en ö av trygghet i en osäker världsedan 1000-taletrunsten, Karlevi, Öland (Nilsson)runform u, fornsv. ö; gemens. germ. ord med grundbet. ’land invid vatten’; besl. med 2å
Ingen människa är en ö; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela.Efter en predikan av den eng. prästen och författaren John Donne (1573–1631); anv. som motto i Ernest Hemingways roman Klockan klämtar för dig (1940; svensk övers. av Thorsten Jonsson)
Beträffande problem av typen i/på Island, se stilruta för i.