Svensk ordbok 2009, webbversion

ö`knamn substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en ök|­namn·et●namnliknande ut­tryck med mer eller mindre ned­sättande betydelse som an­vänds för att ut­peka en person i stället för (el. ibl. till­sammans med) för- el. släkt­namn; ofta om­bildning av detta namn el. syftande på ngn egenskap etc. hos personen i fråga språkvet.JFRcohyponymsmeknamncohyponymvedernamncohyponymtillnamn han var mest känd under sitt öknamn Korven○äv. för ut­pekande av icke-personlig före­teelsepolisens utrycknings­fordon, med öknamnet Svarta Mariatorget fick öknamnet ”Plattan”(ngns) öknamn, ett öknamn (på ngn/ngt)sedan 1501Skrå-Ordningarfornsv. ök­namn, äldst ’till­namn’; bildn. till ök- i öka