Svensk ordbok 2009, webbversion

öm`ka verb ~de ~t ömk·ar●känna eller ut­trycka med­lidande med ngn; ibl. med bi­betydelse av ned­låtenhet komm.JFRcohyponym2ynka han ville ha hjälp, men han ville inte bli ömkadömka ngnsedan ca 1420Bonaventuras Betraktelserfornsv. ömka; till öm i den äldre bet. ’o­lycklig’; jfr 2ynka Subst.:vbid1-403562ömkande; ömkan