Svensk ordbok 2009, webbversion

ört´ substantiv ~en ~er ört·en●(mindre) växt vars stam inte är förvedad och som vissnar under torr­period el. vinter; ofta om så­dan växt med stark smak el. doft som an­vänds som krydda, medicin e.d. bot.JFRcohyponymbuskecohyponymträd örtbladörtdekoktörtdoftörtmedicinläkande örtergiftiga örterplocka örterall­ting blommade: träden, buskarna och markens örtersedan mitten av 1300-taletKonung Magnus Erikssons Landslagfornsv. yrt; gemens. germ. ord, besl. med rot; jfr även vört