Svensk ordbok 2009, webbversion

ö`verge äv. åld. ö`vergivaö`vergiva verb övergav, övergett el. övergivit, övergiven övergivna, pres. överger äv. åld. övergiver över|­giv·it●lämna (ngn) i o­önskad ensamhet i svår situation; ibl. för all­tid komm.JFRcohyponymlämna 2cohyponymsvikacohyponymprisgecohyponymavfalla hon övergav honom för en annanhan skulle aldrig överge sina barn○äv.för all­tid ge sig av från hon övergav fäderne­godset○äv. abstraktöverge sin troen metod som man nu­mera övergivit○äv. med avs. på före­målhan övergav den kvaddade bilen i ett dikehon övergav alla tankar på att hinna i tidöverge ngn/ngt (för ngn/ngt)sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. ivirgiva; till över och ge Subst.:vbid1-404507övergivande