Svensk ordbok 2009, webbversion

1ö`verhuvud substantiv ~et, plur. ~en äv. ~, best. plur. ~ena över|­huvud·et●högste styres­man i mer el. mindre formella samman­hang samh.yrk.statsöverhuvudfamiljens överhuvudlandets religiösa överhuvudngts överhuvud, överhuvud för ngtsedan 1523
2överhuvud [-hu`-äv.-huv`-] adverb över|­huvud●äv. två ord i de flesta eller alla av­seenden NollJFRcohyponymöverhuvudtaget för NN hade det överhuvud gått ganska bra○särsk. i nekande, frågande el. vill­korliga satseralls han tror överhuvud inte på någon­tingsedan 1441stiftelsebrev för klostret i finska Nådendal (Arwidsson)fornsv. ovir hovudh; trol. från ty. och urspr. ett handelsord ’räknat i stort’