Svensk ordbok 2009, webbversion

accepte´ra [aks-] verb ~de ~t ac·cept·er·ar●förklara sig finna (för­slag, vill­kor e.d.) till­räckligt bra ekon.SYN.synonymgå med 2 JFRcohyponymgodkännacohyponymgodta styrelsen accepterade för­slagetbåda de krig­förande länderna accepterade FN-resolutionen om vapen­vila○ibl. med an­tydan om mot­villighetfinna sig i hon var tvungen att acceptera beslutet○äv. med avs. på personhon blev snabbt accepterad på sin nya arbets­plats○äv.god­ta växel (till betalning) växeln är accepteradacceptera (ngn/ngt/att+V/SATS)sedan 1657till 1accept Subst.:vbid1-100353accepterande, vbid2-100353acceptering; 2accept, acceptans Acceptera den föreliggande verkligheten, endast därigenom har vi utsikt att behärska den.Ur ”acceptera” (1931), den bok där funktionalismens idéer presenterades. Uttalet [asepte´ra] är inte ovanligt men måste anses felaktigt. Det verkar inte heller ha några paralleller bland ord som stavas med -cc-; uttal som t.ex. [aselere´ra] (av accelerera) är i varje fall mycket ovanliga.