Svensk ordbok 2009, webbversion

an`föra verb anförde anfört, pres. anför an|­för·de1fungera som ledare för ordnad grupp, t.ex. militär styrka, procession el. kör; vanligen på ett synligt sätt mil.samh.JFRcohyponym1leda 3cohyponymstyra 2 radiosymfonikerna, anförda av NN○äv. bildligtvara tales­man för i vetenskapliga samman­hangUnga Sverige, till en början anfört av NNanföra ngn/ngtsedan 1559av ty. anführen ’föra fram; kommendera; citera’ 2fram­hålla som argument komm.JFRcohyponym2andra anföra ngt till sitt försvaranföra ngt som exempel○äv.citera på nyss anförda ställeanföra ngt (mot ngn/ngt), anföra ngt (till ngt), anföra SATSsedan 1657Subst.:anförande