Svensk ordbok 2009, webbversion

an`ge äv. åld. an`givaan`giva verb angav, angett el. angivit, angiven angivna, pres. anger äv. åld. angiver an|­giv·it1med­dela som fast­ställd ordning normalt från över­ordnad till under­ordnad (om myndighet e.d.) komm.JFRcohyponymfastställa 1 de rikt­linjer som stats­makterna angivit för verksamhetenange ngt (för ngn/ngt), ange SATSange taktensetakt 2 ange tonense1ton 1 sedan 1773av ty. angeben, lågty. angeven med samma betydelse 2ut­märka med ngn form av tecken komm.JFRcohyponymmarkera 1cohyponymutpeka platsen är inte angiven på kartan○äv. ngt ut­vidgatlämna närmare med­delande om hon kunde inte ange några skäl till sin från­varoange ngt (i/på ngt)sedan 18843an­mäla för (på­stådd) o­önskad verksamhet t.ex. brott; vanligen till myndighet ofta ned­sätt.samh.JFRcohyponymtjalla rånaren angav sig själv för polisenange ngn (för ngn)sedan 1593Subst.:vbid1-104205angivande, vbid2-104205angivning; angivelse (till 2 + 3)