Svensk ordbok 2009, webbversion

1ank`are substantiv ~t, plur. ~ el. ~n, best. plur. ankarna; i obest. f. sing. används i några uttr. ankar ankar·et1redskap som med tåg eller kätting håller far­tyg på plats genom att gripa tag i sjö­botten vanligen med två krokliknande armar rum.sjö.ankararmankarkättingförtöjningsankarestyrbordsankarekasta ankarlätta ankarskeppet låg för ankar på redden○äv. om an­dra före­mål med liknande ut­seende el. funktionhästsko­magneter armeras med ett ankare○äv. bildligt om person som spelar en av­görande roll (t.ex. i ett lag)nyhetsankarelagets ankare, den 35-årige mitt­backen NNligga för ankarvila sig eller ta det lugnt​ rejält däckad av influensa låg han för ankar i en vecka sedan 1320-50; 1965 i bildlig bemärkelseEn nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdingafornsv. ankar(e); av lat. an´cora, grek. an´kyra med samma betydelse; trol. besl. med lat. un´cus ’krok’; jfr angel 2stångliknande an­ordning som håller samman byggnads­delar särsk. i mur­verk rum.sedan 1375Stockholms Stads Jordebok 1420–1474fornsv. ankare; jfr 1ankare 1 3rörlig mittdel med (ungefär) T-formade armar i elektriska maskiner som bär upp ankar­lindningarna rum.tekn.sedan 1892
2ank`are substantiv ~n el. ~t, plur. ~ el. ~n, best. plur. ankarna ankar·en●ett äldre, större rymd­mått för våta varor; vanligen ca 40 liter mått.han lät skicka efter tre ankare öl till karlarna vid ugnarnasedan 1665av lågty. anker med samma betydelse; av medeltidslat. anche´ria ’mindre kar’