Svensk ordbok 2009, webbversion

an`språk substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en an|­språk·et1krav för egen räkning på materiella värden, juridiska rättigheter, all­mänt erkännande e.d. admin.af.pol.tid.JFRcohyponymfordran löneanspråkstor­maktens anspråk på om­rådethon gjorde anspråk på hela arvet○äv. ngt ut­vidgatbibliografin gör inte anspråk på full­ständighetanspråk (på ngn/ngt)sedan ca 1630av lågty. ansprake med samma betydelse, eg. ’tal till ngn’; jfr språk 2i vissa ut­tryck ut­nyttjande allmän värderingta ngns tid i anspråkverksamheten tog alla hans krafter i anspråkhon tog tre timmar i anspråk för sin redo­görelsesedan 1829