Svensk ordbok 2009, webbversion

1app`ellativ substantiv ~et, plur. ~er el. ~, best. plur. ~erna el. ~en ap·pell·at·iv·et●substantiv som betecknar en hel grupp av varelser eller före­mål med gemensamma egenskaper språkvet.SYN.synonymartnamn 2 JFRcohyponymegennamncohyponymämnesnamn ”häst”, ”hund” och ”sten” är exempel på appellativersedan 1742av lat. appellati´vus ’som ut­gör en benämning’; till appellera
2app`ellativ adjektiv ~t ap·pell·at·iv●som ut­gör appellativ språkvet.appellativa substantivsedan 1807se 1appellativ