Svensk ordbok 2009, webbversion

1att subjunktion ●det som nu följer, nämligen i fråga om visst inne­håll som ut­trycks i satsform Nollatt-bisatshon lovade att hon skulle seglahon tyckte att hon hade fått nog○äv. som in­ledning till (före­brående el. förvånat) ut­ropatt du inte skäms!att du inte protesterade!sedan 1285stadga utfärdad i Skänninge av Magnus Ladulås (Svenskt Diplomatarium)fornsv. at; trol. till fornsv. þat ’det’; samma ord som ty. das, eng. that ’det’
2att infinitivmärke ●det som är verksamheten eller till­ståndet som an­ges av följande verb Nollatt segla är nöd­vändigtatt vara eller icke varasedan 1285stadga utfärdad i Skänninge av Magnus Ladulås (Svenskt Diplomatarium)fornsv. at; till prepositionen at ’åt, till’; jfr 1åt Att an­vänds fram­för infinitiv­former av verb: att sjunga är trevligt. Om det står ett hjälp­verb (kunna, vilja, skola och några till) före infinitiv­formen, sätts inget att ut: hon kan komma, han vill resa bort. Efter många an­dra verb som följs av en infinitiv kan man välja fritt om man vill sätta ut att eller inte: han försökte (att) hjälpa dem, hon lovade (att) komma. Det finns nog en tendens att i allt större ut­sträckning ute­lämna att i så­dana ut­tryck. Jämför stilruta för komma.  I rubrik­stil är det vanligt med rätt på­fallande ute­lämningar av att: Svårt besöka landet före OS.