Svensk ordbok 2009, webbversion

bä`gare substantiv ~n äv. vard. bägarn, plur. ~, best. plur. bägarna bäg·ar·en●(typ av) finare, förhållandevis stort dryckes­kärl vanligen utan fot och hand­tag; typiskt festligt dryckes­kärl i äldre tid kokk.glasbägaresilverbägaresvinga en bägarehan höjde bägaren till väl­komstvi tömmer bägarna i botten!○äv. som en sorts informellt måtten bägare vin○äv. om annat före­mål med liknande ut­seendevanligen i sammansättn. bägarkorallbägarmanettärningsbägare○äv. bildligt i ut­tryck för känslorhögt.glädjebägaremalörtsbägarehon fick tömma smärtans bägare i bottenen bägare (ngt), en bägare (med ngt)det var droppen som fick bägaren att rinna översedroppe sedan förra hälften av 1400-taletÖstnordiska och latinska medeltidsordspråkfornsv. bikar(e), beghare; av medeltidslat. bica´rium ’vin-, vattenkärl’; besl. med bäcken