Svensk ordbok 2009, webbversion

bäl`te substantiv ~t ~n bält·et1förhållandevis bred rem med spänne (och ofta hål), av­sedd att fästas runt midjan vanligen av läder el. annat styvt material; vanligen anv. för att hålla i­hop kläder; äv. med fäst­anordning för vapen, nycklar o.d. el. en­bart med prydande funktion kläd.JFRcohyponymskärp läderbältemidjebältepatronbältesilverbältebyxorna var för vida så han fick dra åt bältet hårtnycklarna var fästa med en kedja vid hennes bälte○spec. äv. för att visa skicklighetsgrad i vissa sporterhon har gult bälte i judo○äv. (i vissa sammansättn.) om liknande an­ordning av­sedd att fästas runt bålen som skydd av ngt slagbilbältelivbältesimbälteskyddsbältesäkerhetsbälteett slag under bältetseslag 1 under bältetpå det sexuella om­rådet​ det var få i publiken som upp­skattade hans skämt under bältet sedan ca 1350Konung Magnus Erikssons Stadslagfornsv. bälte; ur lat. bal´teus ’gördel’ 2förhållandevis brett, lång­sträckt om­råde av enhetlig typ betr. geografi, klimat­typ m.m. geogr.JFRcohyponymzon 1 norrskensbältestormbälteökenbältedet subtropiska bältet○äv. mer konkret om brett, lång­sträckt om­råde fyllt av ngtdimbälteoljebälteett bälte (av ngt)sedan 1801