Svensk ordbok 2009, webbversion

bärgning [bär`j-] substantiv ~en ~ar bärg·ning·en1det att föra skadat eller hotat före­mål till säker plats sjö.tid.trafik.bärgningsmanskapbilbärgningfartygsbärgninghon fick motor­stopp och måste ringa efter bärgningbärgning (av ngt)sedan 1680fornsv. biärghning ’försörjning, uppe­hälle; sädesbärgning’ 2in­tagning av ngt (sär­skilt segel eller skörd) för förvaring jordbr.sjö.tid.höbärgningbärgning (av ngt)sedan 1495Goda råd gifna Vadstena kloster3knappast plur. medel till livets nöd­torft arb.jord­bruk och hant­verk ger en knapp bärgning åt människorna i om­rådetsedan ca 1350Konung Magnus Erikssons Stadslag