Svensk ordbok 2009, webbversion

1bå`de konjunktion ●endast i konstruktion medoch så­väl den ena som den an­dra av de två personer, före­teelser etc. som fram­går av samman­hanget Nollbåde NN och ONbåde himmel och hel­vetehon är både döv och blind för vad som händer om­kring henne○äv. betr. fler än två före­teelseren pjäs med både skärpa, humor och udd○ibl. i en sorts absolut konstruktionVar det roligt eller besvärligt? – Det var både ochsedan 1280-taletrunbemålad kyrkvägg, Anga, Gotland (Sveriges runinskrifter)runform baþi, fornsv. baþe, neutr. av baþir ’båda’; se 1båda Ordet både signalerar att något kommer att sägas om två personer eller före­teelser, sam­ordnade med och: både NN och ON kom (men inte *både NN men också ON kom). Trots sin ur­sprungliga betydelse kan både ock­så följas av en upp­räkning av tre eller flera namn eller substantiv: både NN, ON och PN kom och förstås ock­så både NN och ON, men också PN, kom. Jämför stilruta för såväl.
2bå`de substantiv ~n bådar äv. 3bå`da3bå`da ~n bådar båd·en, båd·an●litet, lågt skär särsk. om så­dant som kan ut­göra risk för sjö­farten sjö.JFRcohyponym1klabb 2cohyponymkobbecohyponymholme det var en ut­maning att försöka kryssa mellan bådarna○äv. om bränning över så­dant skärsedan 1644jfr isl. boði ’vågbrott över ett blind­skär’; identiskt med fornsv. buþi ’bud­bärare’; besl. med bjuda, bud