Svensk ordbok 2009, webbversion

bå`ge substantiv ~n bågar båg·en1före­teelse formad ungefär som en (del av en) halv­cirkel mat.JFRcohyponymkurva 1cohyponymkrök 1cohyponym1bukt 2 båglinjekrocketbågeregnbågevägen går i en båge genom om­rådetögon­brynens jämna båge○spec. om (inte nöd­vändigtvis båg­formig) in­fattning till glas­ögonrektangulära glas­ögon med svarta bågar○spec. äv. om så­dan krok­linje el. rörelsebanaamorbågecirkelbågepilen beskrev en båge genom luftenbåten gjorde en vid båge runt skäret○spec. äv. om krökt linje i not­system, som binder samman noterlegatobåge○spec. äv. om en typ av valv, upp­fört i ett vertikal­plan (en mur)JFRcohyponymvalv 1 bågvalvtriumfbåge○i sammansättn. ibl. äv. om före­teelse med annan formfönsterbågesedan förra hälften av 1300-talet (i sammansättn.)Södermanna-Lagenfornsv. boghi; gemens. germ. ord, besl. med buga, bygel, böja 2pil­båge mil.bågskyttskjuta med pil och bågekolonnen av fot­folk med lansar, bågar, slungor och arm­borstspänna bågen (för) högt/hårtsatsa (allt­för) djärvt​ det svenska lands­laget spänner bågen högt och har tio EM-medaljer som mål­sättning sedan förra hälften av 1300-taletSödermanna-Lagen3(motor)cykel vard.trafik.sedan 1952Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge.Verner von Heidenstam, Åkallan och löfte (i Ett folk, 1902)