Svensk ordbok 2009, webbversion

böj`ning substantiv ~en ~ar böj·ning·en1det att böja(s) tid.armböjningbakåtböjningknäböjningen lätt böjning på huvudet till av­sked○äv.krök böjningen på klubban får inte vara för stor○spec. om riktningsändring av våg­rörelse vid passage av springa e.d.ljusets böjningböjning (av/på ngt)sedan 16402bildning av an­dra former än grund­formen av ett ord språkvet.JFRcohyponymavledning böjningsformböjningsändelse○äv.an­givande av ett ords samtliga (viktiga) böjnings­former böjning av starka verb○äv.sätt att bilda an­dra former än grund­formen kasusböjningverbböjningregel­bunden böjningo­regelbunden böjningadjektiv av typen ”strålande” har ingen böjningböjning (av ngt)sedan 1745