Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~er
bön·en1försynt eller ödmjuk begäran
av ngn, riktad till en person
komm.tid.JFRcohyponymvädjancohyponymhemställan
en bön om hjälpen bön om förlåtelsehär hjälpte inga böner ― samtliga blev avskedadeen bön (om ngt/att+V/SATS) (till ngn)sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. bön; gemens. germ. ord, besl. med grek. phone´ ’röst’
2hänvändelse till gudom
el. helgon e.d., i tillbedjan el. med ödmjuk begäran
relig.tid.JFRcohyponymförbön
böndagbönemötetacksägelsebönen stilla bönen tyst bönbe en bönhon satt försänkt i bön○äv. om de ord som uttalas när man berbordsbön”Fader vår” kallas ”Herrens bön”○i vissa sammansättn. äv.stund av andakt
nyårsbön○äv. försvagat, mer el. mindre bildligt el. skämts.nu får vi be en stilla bön att allt går braen bön (om ngt/att+V/SATS) (till ngn), en bön (för ngn/ngt)sedan början av 1100-taletrunristad gravhäll, Hammarby, Uppland (Jansson, 1959)runform byniR (plur.)