substantiv ~n bönor
bön·an1typ av ärtväxt med (stora) ovala frön med en liten inbuktning, utvecklade i tämligen rak balja
vanligen ätliga; särsk. om (en mängd sorter av) den odlade trädgårdsbönan
kokk.JFRcohyponymärt
bondbönabrytbönavaxbönaen liten täppa med majs och bönorbruna bönor med fläsk○äv. om frö el. balja av bönväxtJFRcohyponymärta
torkade bönor var deras huvudsakliga dietvita bönor i tomatsås○äv. om liknande frön, särsk. från kaffebuskenkaffebönahon rostade bönorna och malde demsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. böna; gemens. germ. ord med outrett ursprung
2(yngre) kvinna
vard.; ngt åld.yrk.en böna från Södersedan 1867jfr den bildliga bet. av ärta, se ärtig; trol. finns betydelsen ’liten och nätt’ involverad
2bö`na
verb ~de ~t
bön·ar●i vissa uttryck
enträget och ödmjukt begära
ngt
psykol.SYN.synonymbönfalla
mamman bönade för henne hos lärarenhan bönade och bad att få komma tillbaka till henneböna (om ngt/att+V/SATS), böna för ngn/ngtsedan 1561till bön
Subst.:vbid1-129387bönande;
bön