Svensk ordbok 2009, webbversion

bandi´t substantiv ~en ~er band·it·en●yrkes­förbrytare som lever utan­för sam­hället vanligen på rån och liknande vålds­brott; ofta i grupp ofta vid beskrivning av icke-svenska förh.samh.spel.yrk.JFRcohyponymbrottsling banditväsenvägen över bergen var farlig på grund av kring­strövande banditer○äv. om förbrytare i all­mänhetbovar och banditer○äv. försvagat, som till­mälehar du glömt att stänga dörren, din bandit?enarmad banditspel­automat med spak att dra i​ de spelade bort alla sina mynt på en­armade banditer sedan 1660av ita. bandito med samma betydelse, eg. ’fred­lös, landsförvist’; besl. med bann