Svensk ordbok 2009, webbversion

1bark substantiv ~en bark·en●av­skiljbart yttre hölje kring stammar, grenar och rötter hos träd och buskar vanligen mjukare, lättare och mörkare än veden bot.rum.○äv. om an­dra liknande ytter­höljenhjärnbarkisbarkkomma mellan barken och trädetstöra ett gott förhållandet. ex. mellan makar​ han ville inte komma mellan barken och trädet utan försökte vara vän med båda parter sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. barker; nord. ord besl. med ty. Borke ’bark’; ev. urspr. ’ngt kantigt, vasst’, besl. med borst Blanda du till hälften bark i brödet, ty förfrusen står vår grannes åker.Johan Ludvig Runeberg, Bonden Pavo (Idyll och epigram 25, i Dikter, 1830)
2bark substantiv ~en, plur. ~er el. ~ar bark·en●typ av flermastat segel­fartyg med rår på alla master ut­om den aktersta rum.sjö.sedan 1512brev från Johan Månsson på Kalmar slott till Sten Sture (Styffe)fornsv. bark; av nederl. bark med samma betydelse; av fra. barque, ita. barca ’båt’; till grek. ba´ris ’rodd­båt’; jfr barkaroll, barkass