verb ~de ~t
be·dår·ar●tjusa (ngn) så att sinnena förvillas
psykol.JFRcohyponymhänföra 2cohyponymförtjusacohyponymcharma
han bedårades av hennes skönhetbedåra ngnsedan 1469Heliga Mechtilds uppenbarelserfornsv. bedara; av lågty. bedoren med samma betydelse, eg. ’göra till dåre’
Subst.:bedårande
Den vitröda tösen bävar bedårad, förlorad, förledd.Erik Axel Karlfeldt, Svarta Rudolf (i Flora och Bellona, 1918)