Svensk ordbok 2009, webbversion

befall´a verb befallde befallt, pres. befaller be·fall·er1ge order till ngn, om ngt mil.JFRcohyponymbeordra han befallde den värn­pliktige att knäppa vapen­rocken○äv.ha makt att ge order majoren befaller över en bataljon○ibl. försvagatönska åld.befaller Ers Nåd te eller kaffe?befalla ngt/SATS, befalla ngn att+V, befalla över ngn/ngtsedan 1396påbud om gärd utskriven av biskop Tord i Strängnäs (Styffe)fornsv. befala; av lågty. bevalen med samma betydelse, eg. ’an­förtro’; besl. med fornsv. fiala ’gömma’, se fjälster 2i vissa ut­tryck an­förtro relig.; åld.relig.JFRcohyponymanbefalla 3 han befallde sin själ i Guds händerbefalla ngt i ngtsedan 1389vidimation av brev utställd av ärkebiskop Henrik m.fl. (Grönblad)Subst.:befallande, befallning