Svensk ordbok 2009, webbversion

beha´ga verb ~de ~t be·hag·ar1finna lämpligt att göra ngt, tillåta ngt etc., särsk. om person med makt, om gudom e.d. komm.som Ers Majestät behagarkommun­fullmäktige behagade åt­skiljas○äv. med opers. konstruktiondet behagade Gud att hädan­kalla henne○ofta iron.bilen behagade stanna just i korsningenman vet aldrig när han behagar komma○äv. försvagat i artighets­fraserbehagas något att dricka?behagar damerna ta plats?behaga ((att+)V)sedan 1402öppet brev utfärdat av Anund Turesson i småländska Tveta härad om pantförskrivning av gods (Svenskt Diplomatarium)fornsv. behagha; av lågty. behagen med samma betydelse; äldre sv. även haga ’ordna; passa, vara lämplig’; jfr bohag, misshaga 2ge känslor av tillfreds­ställelse och väl­befinnande åt ngn (som fram­går av samman­hanget) psykol.JFRcohyponymförnöjacohyponymtjusacohyponymtilltala 2 allt för att behaga publikenhon ville behaga sin manlåta sig väl behagabehaga ngnsedan ca 1452Nya eller Karls-KrönikanSubst.:vbid1-115546behagande (till 2) Om ni behagar.Titel på en memoarbok av Inga Tidblad (1963), med anspelning på den svenska titeln (Som ni behagar) på Shakespeares pjäs As you like it (ca 1600)