Svensk ordbok 2009, webbversion

1bekan´t adjektiv, neutr. ~ be·kant1vanligen i vissa ut­tryck som man har kännedom om admin.det är inte bekant om han är i livetsom bekant ligger Stock­holm vid Mälarenså­vitt bekant har boken inte ut­kommit än○ibl. i om­skrivningar för att und­vika tilltals­ordär det bekant var Kungsgatan ligger?○spec. i matematiska samman­hangen bekant storhet(ngn) bekantsedan 1619av lågty. bekant med samma betydelse; eg. perf. part. av bekänna 2känd av många admin.JFRcohyponymkänd 1cohyponymvälbekant världsbekanthennes bok är bekant i fack­kretsarNN:s bekanta yttrandeden bekante skåde­spelaren ON○ofta med an­givande av spec. detalj som gör före­teelsen i fråga kändom­rådet är bekant för sina många bronsålders­fyndbekant (för ngt/att+V), bekant (att+V)sedan 17083som är närmare känd för ngn person som fram­går av samman­hanget; ofta i fråga om kännedom som tar viss tid att förvärva admin.JFRcohyponymförtrogen 1cohyponym1van han åter­såg de bekanta barndomstrakternahon gjorde sig bekant med sin nya arbets­plats○särsk. i fråga om förhållande till an­dra personervi är inte närmare bekantade blev snabbt bekanta med de flesta av grannarnabekant (med ngn/ngt)sedan 1826
2bekan´t substantiverat adjektiv, plur. ~a be·kant●person som en viss person känner yrk.JFRcohyponym1vän 1cohyponymbekanting en gammal bekant till hans farvänner och bekanta○äv. bildligtoch nu spelar vi en gammal bekant: Night and dayen bekant (till ngn)sedan ca 1605se 1bekant