Svensk ordbok 2009, webbversion

bekomma [-kåm´a] verb bekom bekommit, pres. bekommer be·komm·er●i vissa ut­tryck ha (viss) in­verkan på person, vanligen psykiskt Nollneder­laget bekom honom föganyheterna bekom henne väldet hördes bu­rop men talaren lät sig inte bekommabekomma ngn (SÄTT)väl bekomme!var så god!​ Tack för hjälpen! – Väl bekomme! sedan slutet av 1400-taletH[elige] Susos Gudeliga Snilles Väckarefornsv. bekoma; av lågty. bekomen, bl.a. ’ha in­verkan på’